Det blir inte så mycket prat om min bok med agenten.
Det blir inte alltid det. Vi möts rätt sällan och har så mycket annat att prata om. Hon ställer frågor som får mig att tro att jag är genomskinlig, det är som om hon verkligen kan se det som är bra eller mindre bra.
Det är därför hon är en agent+. En grymt bra vän som jag träffar alldeles för sällan. Idag såg hon tröttheten och en, två, tre frågor så hade hon avslöjat en, två, tre orsaker och fått mig att fundera lite över en, två, tre saker.
Det är rätt häftigt, det ska villigt erkännas.
Vi skrattar som fan åt en massa saker, gläds åt allt fint som hänt i våra liv och vandrar åt olika håll i mörkret.
Idag var vi båda trötta. Hon hade rest hit med gryningståget. Jag hade jobbat elva timmar, inklusive en presentation (vilket alltid dränerar en). Det blev till slut mest flams på en pub där folk runt om oss tittade på fyra olika fotbollsmatcher och minst en hockeymatch, tror jag.
Nästa gång blir det i hennes stad. Jag lovar mig själv att ha med mig manuset då. Hon hör av sig från hotellrummet och uttrycker hur bra det är att vara min agent – jag är glad som ett litet barn att ha henne. Att ha en annan agent vore helt meningslöst …
Nu ska jag avsluta ett kapitel. Egentligen borde jag sova, men att få en uppmuntrande kram av henne är som att injiceras med skrivlust. Jag får ta smällen i morgon, min agent måste få lite utdelning snart …
Word up, Anjo 
Skrivlust är härligt. Hoppas det rullade på med full, skoningslös kraft. Själv träffade jag som glad amatörtextilnörd på ett fång människor igår kväll. Människor som designar, skapar, köper in och tänker om kläder som jag själv. Jag vet att de finns, men de här har det som yrke, och är om möjligt än mer förlorat hängivna.
Jag vet. Det är ytligt, fåfängt och för många människor obegripligt. I mina ögon är det konst. Gårdagkvällsruset satt i hela dagen idag. Hur återgår man till ett jobb som handlar om något helt annat, när man är förlorad i sitt intresse?
Det är omtumlande, och kändes lite liknande det du beskrev ovan.
Tackar, Archibald.
Jag förstår precis din känsla. Att få vara med människor som brinner för saker och ting är helt magiskt, särskilt när man själv brinner för exakt samma sak.
Bra fråga, den sista. Det är inte helt lätt att vifta bort det man verkligen brinner för.
Tiden får väl utvisa vad man sakta men säkert, kanske kan lyckas locka fram via nyvunna kontakter.
Absolut, och det är ytterst spännande, tycker jag. All lycka där, Archibald.