Det var en magiskt vacker sensommar-eller-höstdag i morse. Fåglarna kvittrade muntert och när jag kom bort till rondellen stod Peps Persson och väntade.
”Oh boy! Vilket vackert väder, solen skiner idag. Oh boy! Inga tunga kläder behövs och det gillar jag”, sjöng han och slog följe med mig.
Jag gav honom tummen upp och så vandrade vi längs backen ned mot Gårda, följde ån och nådde Dämmebron. Peps tystnade ett ögonblick och började sen om igen. Och så fortsatte han längs vägen förbi den lilla kyrkan och utmed ån på andra sidan Folkungagatan när vi knatade mot centrum. När han för åttonde gången stämde upp i samma låt hade jag fått nog. Det var förvisso vackert väder, men allvarligt talat – klockan var knappt 8.30!
Så, jag fiskade upp alla plastpåsar alla fina medborgare i den här staden slängt i ån vid centralen, byggde en slangbella som jag spände med hjälp av ett välvilligt träd, varpå jag knuffade ner Peps i anordningen.
”Sorry, Peps, men jag behöver lite egentid”, sa jag och släppte taget. Den klassiske skånske musikern flög iväg i en rejäl båge söderut. När han knappt var en prick mot den somriga himlen hörde jag en svag röst som gormade om hög standard.
Jag hoppas han landade tryggt med båda fötterna i den skånska myllan.
Det var för övrigt en briljant morgon.
Word up, Anjo 
Tack för ännu en fin text! 🙂
Kan du inte kolla upp hur det gick för Peps? Jag tycker lite synd om honom…
Tack. Peps landade tryggt på Österlen och sitter i detta nu och dricker äppelvin.