När jag och U åkte hem från kunden i eftermiddags var allén smyckad – och jag använder det ordet så utsträckt jag kan – med Tomas Ledin-affischer.
Illa?
Nej, mycket värre … Affischerna levde.
När vi närmade oss den första hoppade Ledin ned och landade lite lätt bredbent mitt i vägbanan och sjöng att sommaren är kort. U girade skickligt, men några meter längre ned hoppade ännu ett Ledinmonster ned och hamnade precis bredvid oss. Sensuuueeeeeeeeellla Isabeeeeeeeeeeeeellllla lät det när U, än en gång, ytterst skickligt girade, gasade och vrålkörde förbi.
Det bara fortsatte. Monster, vampyrer, gengångar, gastar, osaliga – alla med Ledin inympat i sig och vice versa – flög ned från affischerna och attackerade oss med alla möjliga ondskefulla varianter. Gilla läget, vrålade en och blottade ett tandlöst grin där giftormar låg i kindpåsarna. Vi är på gång, ropade två andra som hoppade på oss från två andra håll och som vi knappt undkom.
En annan landade på motorhuven och gormade att det ligger i luften. ”Jag har vigvatten istället för spolarvätska”, sa U och sprayade vålnaden med detta heliga och kunde strax, med hjälp av vindrutetorkarna skicka iväg den vrålande ondingen.
Vi trodde att hade klarat oss när vi närmade oss Avenyn, men då hände det. En gigantisk, extra elak och kraftfull Tomas Ledin-fantom flög ned och landade precis framför oss. ”Helvete”, skrek U och så kraschade vi med en våldsam smäll. Airbagen gjorde sitt, men jag var rätt omskakad när jag kravlade ut ur bilen. Ledinmonstret väntade på mig, lyfte mig med en otrevlig wedgie och förde mitt ansikte mot sitt. Med ett nattsvart garv och en andedräkt som luktade Folkparkerna 1994 förklarade han vad som skulle hända:
”I natt är jag din”, sa den och tittade på mig. Dess pupiller var stora som maxisinglar och ur mungiporna rann saliven, som var en blandning av folköl och kir. ”I natt är jag din”, upprepade monstret och skrattade.
Jag blundade och dog.
Word up, Anjo 