En döende september

September gör sig redo att ge sig av. Den har packat sin kappsäck med allt den har kvar. Naturen ger den ett varmt farväl, trots att löven ligger som små, gula varningsskyltar på trottoarer överallt: se upp, hösten är närmare än du tror. Glömda är alla regniga dagar, det är en fin stund när september reser och hoppar in i taxin med en tummad lapp i sin hand. ”Hit”, säger september och håller upp koordinaterna till där gamla månader slår sig till ro.

Jag promenerar till jobbet och möter andra sagor som också gått upp långt innan det var en gång. Vi är värda längre sovmorgnar, men det är mycket nu. Det är inte så mycket med trafiken, bilåkandet just nu är perfekt för den som vill vara sig själv för en stund. Från stallarna i Gårda rullar spårvagnarna ut, de gnäller trots att de är tomma och hade jag varit klärvoajant hade jag sett de sura minerna på pendlarna som ser dem komma och tänker: ”här kommer vagnen som går till absolut ingenstans.”

Dagen – möten, taxi, möten, stress, pasta på stående fot, kick-off, cupcakes i form av rosa bröst, mata hund med chips, bli jagad av folk som vill mata mig med ostbågar, motståndskraft, promenad hemåt när kvällen kommer.

Han spelar vid Kopparmärra och sjunger för en publik som inte finns. Tackar rätt ut i tomma intet. Det sitter några på en bänk utanför Cappuccino, hörde de? En ensam man dricker kaffe när dimman sänker sig. I Kompassen sitter en fiolspelare på huk och räknar slantar innan hon stämmer upp i en ny, vacker, ensam melodi. En storasyster, minst sex år gammal, kör – ytterst stolt och lycklig – sin lillebror i en vagn.

Jag vandrar hemåt. Gatorna är tysta. Löven trängs vid vägrenen. Fåglarna kör inte den här kvällen. Jag ser stumma lyftkranar, överdelarna är som segelanordningar utan segel. Tänk vad bittert att ha seglets form och vara fast i en lera i centrala Göteborg samtidigt som man är hög nog att se havet.

Jag vinkar farväl till september som är på väg bort i stadig takt. Oktober står för dörren. Det är en dag som inte födde mer tankar än så här.

Jo, en till.

Förr överlevde jag när jag skrev. Nu lever jag mer och mer för varje ord jag skriver.

God natt.