Dagen efter en lönehelg

”Åh, herregud. Det känns som om jag blivit överkörd av en lastbil.

Det kanske jag har, när jag tänker efter. 

Jag skulle aldrig följt med de där cementlastbilarna ut. 

När de beställde in shotsbrickor borde jag sagt nej… men inte jag inte.

Jag är så tuff, så. Jag klarar att dricka som en hel långtradare.

Var är jag? Östra Hamngatan? Skit också.

Vad är det för dag? Måndag? MÅNDAG?

Hur länge har jag legat här egentligen?

Jag skulle ju vara i Almedal i dag? 

Åh, jag mår så illa. Hallå, kan någon hjälpa mig upp?”

Från ordhora till ordgud

Det är ännu en höst när jag vandrar singelvägen hem, men den är så annorlunda. Där jag förr tyckte att regntrötta trottoarer reflekterade tårarna jag höll inom mig ser jag nu löv som likt guld fyller mina färder.

Jag sitter ibland på sena bussar och spårvagnar och ser folk stirra in i sina smarta telefoner i hopp om att displayerna är fyrar i ensamheten, fast messen de skickar mest verkar vara ekolodningar utan svar. Min telefon sover i fickan, jag är för upptagen med att hitta nya detaljer i det jag – alldeles för länge – inte kunde se; skönheten i nästan allt.

En gång var jag kär i en skånsk flicka. Vår första kyss ägde rum i en rätt dyster gränd, strax bredvid en liten marknad, i Kunming i Kina. Hon kallade mig omväxlande poeten och ordhora. Det förra var jag, det senare var mitt jobb.

Jag har fortfarande samma jobb, men jag är en ordgud i dag. Det vet jag, för det har min snälla läsare Katarina sagt tusen gånger (minst) på twitter.

Lustigt nog svarade jag i dag på en fråga om vad jag lärde mig under tiden på Handels: att ifrågasätta andra var mitt svar. Jag tänkte inte att jag redan innan dess hade en fil. kand i att subjektivt bedöma och kasta runt mig själv tills jag inte visste vad jag kunde och körde ett säkert spår.

När jag var kär den där natten i Kina var orden plågade. När det gick sönder, efter att vi hade lyssnat på Eldkvarn tillsammans i Annedalskyrkan, var orden plågade men samlade; det är så det är, så blir det bara.

Jag var en ordhora; skrev för att överleva ekonomiskt och materiellt. Dagarna var bra, men jag hade alltid minnet av tidigare år och sektperioden som en hotande katastrof. Jag bytte jobb, fortsatte att vara en ordhora – även om det gnistrade om gråstenen ibland.

Jag tror att början till mitt djupaste mörker, men också den största ljusexplosionen, kom när allt som jag trodde på havererade för två år sedan. Ivrigt sprang jag, tidigare berusad av augusti – nu novemberbakis i september, rätt in i svärtan. De vackra orden staplades; vackra och vilsna ord. Små korn från ett hjärta så oförklarat svävade fritt och jag ville vråla: nej, det finns inget vackert här.

Allt förändrades igen för nästan ett år sedan. Ett beslut, en första titt i spegeln. Trött, glåmig, blek och bara lite, lite vid liv.

För första gången gavs inga löften vid nyår. Allt jag sa till stjärnorna den natten har jag hållit fast vid. Jag lovade inte, jag bara valde.

Det, och att öppna min Pandoras box på vid gavel i april, var de två grundstenarna. Sedan har jag bara fortsatt att bygga. Ibland blixtrande fort, men aldrig har jag sprungit så fort att inte eftertänksamheten hunnit ikapp och, utan att flåsa, kunnat råda mig.

Jag har fått le mot de som förtjänade ett leende. Jag har förlorat sorgen som alltid blandade svart i mitt röda hjärta och gav det en rostig ton. Alla dagar är inte mirakel, men det finns alltid ögonblick att vårda i de fånigaste regnen numera.

”Du verkar inte ha några issues”, sa L förra helgen när vi fikade. Det var så skönt att kunna le då och ärligt säga: ”Nej, det har jag inte.”

Mina ord är vackra nu, det tycker till och med jag. Jag har ord över till alla jag bryr mig om, men staplar inte tomma, välformulerade råd och annat som bara är chimärer. Ibland sparar jag orden till min lilla anteckningsbok. Ibland hamnar de i den stora, öppna och konstiga bloggen. Ibland behöver jag orden och stunden för att vårda mig och den rätten har och tar jag. Det är en vacker egoism som gör att jag har mer av mig att ge när jag väl ger.

Jobbet  låter en viss typ av utmanande flod flyta fram. En annan mynnar i ett rasande vattenfall som beskriver allt jag vill säga. En bäck, ibland ett hav är berättelsen som blir en bok (ja, den blir det – det går framåt).

Och, jag har ro och mod att inte skriva ibland.

Förr skrev jag för att överleva, och kanske levde jag bara när jag skrev om den fantasivärld som låg precis innan nästa nej.

Nu lever jag, oavsett var pennan är. Jag kan doppa den i mitt hjärtas bläck, eller lämna den i vapenhuset utanför min själs trädgård. Hur jag än gör så är allt bra, och kanske skriver jag även utan penna numera. Allt mina ögon ser blir historier. I dag såg jag två löv som liftade med en rullväska, kanske längtade de söderut och trodde på en ny sommar?

Jag var en ordhora, fast en bra sådan. I dag är jag, om än ytterst ödmjuk, en ordgud.

Om det känns bra? Fråga mig det om vi ses, så ska jag inte säga ett enda ord utan bara le mot dig.

Kärleksmiddag med förhinder

”Jo, säg skulle ni vilja dinera med mig?”

”Men, så gärna så.”

”Har du några allergier?”

”Nej, men jag äter inte fläskkött.”

”Oj, är det av religiösa skäl?”

”Nej, jag tycker grisar är söta och ska leva. Jag är ateist.”

”Jag är agnostiker, fast uppfostrad i ett protestantiskt hem.”

”Du är i alla fall inte katolik, de är värst.”

”Åter till maten. Annat kött går bra?”

”Visst, fast jag tycker att man bör äta mindre kött, du vet miljön.”

”Aha, du är en miljökämpe. Jag med, jag har inte ens en bil.”

”Fast, det vore fint om vi kunde köra till havet och älska ibland.

”Utifrån den tanken skulle jag kunna tänka mig att köpa en bil.

”Är du lättsinnig med pengar?”

”Nej, men man ska kunna leva och tänka rätt. Jag skänker mycket till välgörenhet.”

”Det är i och för sig fint, det är det.”

”Middagen, då. Om vi nu struntar i kött kanske fisk passar?”

”Bara den inte tillhör en hotad art, typ tonfisk eller torsk.”

”Lax, var tanken.”

”Se till att den inte är odlad bara, det kräver så mycket energi och foder att det är vansinnigt.”

”Vi kanske skulle hålla oss till vegetariskt.”

”Jag är inte så förtjust i rädisor och annat som varit i jorden, föredrar blad och bönor.”

”Kanske är det mera pasta vi borde fundera kring.”

”Vitt mjöl är inte min grej. Jag försöker hålla igen på kolhydraterna.”

”LCHF?”

”Gi med viss ackuratess snarare.”

”Montignac, typ?”

”Nja, det finns inslag av ISO-dieten också.”

”Jag har ett Atkinsrecept.”

”Mmm, fast det var rätt mycket bacon där, va? Griskött du vet.”

”Fullkornspasta som bas då? Lågt GI.”

”Äckligt och fult.”

”En quionasallad då?”

”Jag vet inte riktigt om jag gillar småsten i maten …”

”Vi kanske bara skulle fika.”

”Mmm …”

”Jag kan baka en kaka.”

”Kakor är väl många points för mig.”

”Viktväktarna?”

”Aftonbladets viktklubb, men det är lättare att säga points än att räkna kalorier, så säger man nej direkt istället för att ens fundera om det är okej.

”Det låter hemskt kategoriskt.”

”Det är livet.”

”Är inte livet att må bra.”

”Bli inte filosofisk nu, det kan vi ta senare.”

”Efter några flaskor vin.”

”Jag dricker inte vin.”

”Nykterist?”

”Nej, men jag gillar inte vin.”

”Öl?”

”Viss typ.”

”Jag har lager, bitter, IPA och porter i lager.”

”Jag dricker bara körsbärsöl.”

”Kanske bara en smoothie är vägen för oss?”

”Om du kan hitta på ett vettigt svenskt ord för det, jag hatar ordet smoothie.”

”Tveksamt. Glass?”

”Om det är Häagen-Dazs, alla andra är mest invispad luft.”

”Vi kanske skulle nöja oss med kaffe då. Vad sägs om en latte, eller en cappuccino, eller kanske en chai latte?”

”Jag föredrar vanligt kaffe utan trendigt påhäng.”

”En del trender är bra. Jag bakar surdegsbröd.”

”Stoppar du din egen korv också?”

”Ja.”

”Du är ett viljelöst offer för vår samtid.”

”Inte då. Jag kan vara klassisk och servera en svart kopp också.”

”Är det presso?”

”Det är bryggkaffe.”

”Har du en Moccamaster?”

”Vanlig bryggare, faktiskt.”

”Hmmm … okej, men bara om det är arabicabönor.”

”Jag har ingen aning. Jag mal inte bönorna själv.”

”Skojar du? Då är kaffe a big no-no för mig.”

”Dricker du te?”

”JA!”

”Fint. Då blir det te.”

”Du har rött, va?

”Nej.”

”Grönt?”

”Nej, bara svart. Är det okej?”

”Det får gå. Finns det mjölk?

”Yes, lättmjölk.”

”Det hade varit bra med laktosfri.”

”Är du intolerant?”

”Vet inte, men jag inbillar mig det.”

”Jag har ingen annan mjölk.”

”Vad trist.”

”Ja, vi kanske kan dricka ett glas vatten ihop.”

”Har du en Soda Streamer?

”Nej.”

”Jag dricker inte vanligt kranvatten.”

”Det finns nog lite mineralvatten i kylen.”

”Loka?”

”Ramlösa.”

”Inte min favorit, tyvärr.”

”Vi kanske inte ska ses mer.”

”Så är det nog.”

”Farväl.”

”Farväl.”

 

Nu igen

Minnet av då
som en hemlös
i diffusa kläder
med en tidning till salu
Nu har jag inga
silverpenningar
att betala
för att läsa om
min egen död
som aldrig inträffade

Doften av i fjol
som inversion
över en stad
där fasaderna bet ihop
Nu saknar jag
betänkligheter
inför att skratta
när doften överjäst
spruckit totalt
och bytts mot hyacint

Mörkret från i går
var outspätt svart
över en serieruta
där det saknades poänger
Nu ser jag inte
skrafferingarna
som fördunklat
för skuggorna
är lyckliga dansöser
belysta av en fackla

Tvivlet från förr
var fönsterkitt
på en smutsig ruta
där krokarna rostat bort
I dag är glasen
sönderslagna
till leende hål
och lyser stolt
likt barnet som
tappat sin första tand

Hashtaggarnas återkomst

Det hade varit en period av lättnad och framförallt hade jag vadat i tackmejl från min hjärna för att den ej behövde bry sig över en massa oväsentliga fakta och annat som folk twittrade och märkte med hashtaggar. Mitt aktiva gömmande av dessa hashtaggar hade väsentligt reducerat min informationsöverbelastning och jag var en allt lyckligare man.

Det är jag inte längre. Förut, av ren oaktsamhet, råkade jag få för mig att öppna den där stora lådan som jag hade i garderoben. Några sekunder försent insåg jag mitt misstag. ”Fan, det var ju där jag gömde alla meningslösa hashtaggar”, skrek jag och försökte förgäves hindra katastrofen.

Tusentals tweets om Melodifestivalen, sociala webcamps, Allsång på Skansen och en massa annat rusade ut över golvet och snart anföll alla mig. Det sved som om jag hade gjort kanonen rätt ned i en ettermyrstack och jag fann mig strax liggande på golvet, totalt apatisk, men fullständigt uppdaterad om vem som vann andra chansen och vad åtminstone 345 av de jag följer på twitter tyckte om det, den senaste gästartisten hos Måns på Skansen och så vidare.

Till slut fick jag tag i dammsugaren och insåg att dess slang höll på att ätas upp av en monstruös mängd hashtaggsbehängda tweets om en ny, revolutionerande tjänst som mest verkade vara ännu en blogg, om än bra. Jag fick igång makapären och kunde, trots smärtorna och den förvirring som inträder när du plötsligt har full koll på svenska schlagerhits, suga upp varenda förrymd tweet.

Efter att ha bränt upp påsen i badrummet satte jag mig på vardagsrummets golv och bara andades. Då hördes en massa oljud från den andra garderoben. ”What you looking at?”, hördes någon ropa och därefter, vad som verkade vara ett hetsigt svar: ”Forget about it”. Sedan hördes ett högljutt bräkande följt av en duns, och efter det råmanden, gnägganden, grymtanden och annat.

”Vad i hela…”, sa jag och slet, återigen utan att tänka mig för, upp garderobsdörren. ”Åh nej”, utbrast jag i nästa ögonblick när alla applikationer jag kastat på Facebook rusade mot mig. Plötsligt utbröt ett maffiakrig i hallen och jag fick ett får kastat i ansiktet. Vänner jag egentligen inte kände lyckades få mig att signera rätten för dem att lägga upp mig i kalendrar. Jag skrev, med snurrig skalle som ursäkt, under på att jag ville spela det ena och det tredje. Jag började räkna vuxenpoäng, skickade solsken hit och dit, ställde frågan om folk ville kyssa mig till 410 vänner fler än jag borde skickat till, bjöd på drinkar och tog Dr. Phils test.

När jag till slut lyckades knuffa in allt skräp i garderoben igen, och bommade igen den med gaffatejp, så insåg jag att alla vänner nu visste vilken frisyr jag ville ha, fick kramar skickade till sig, visste allt om min roll under en zombieattack, hade koll på vilken svensk kriminalvårdsanstalt jag var (?) samt visste vilket godis, vilken drink, vilken frukt och vilken spritsort jag såg mig som.

Förtvivlad satte jag mig i ett hörn och började nynna på Oh My God med Le Kid som kom femma i första delfinalen …

Kickad ur skräpmatstruppen

Redan när jag såg dem i svalen kändes det fel. Det var förvisso samma tunga andetag hos dem, men inte den glada uppsynen.

”Fett med cred, kamrater”, sa jag och spände ut magen.

”Är det”, sa en av dem och tittade på mig med sorgsen blick. ”Menar du det verkligen, Anjo? Det där lät inte äkta fett, mer light.”

”Vad fan”, sa jag. ”Det är jag, kaptenen i Olskrokens skräpmatstrupp. Vad är det med er? Lightprodukter är som kryptonit för mig.”

”När åt du din senaste ostbåge? När svullade du i dig en pizza senast?”

Jag backade ett steg och tappade leendet, jag förstod vart det här var på väg att barka. ”Ni vill inte att jag är kapten längre för att jag inte vräkt i mig något av dessa under 2011? Är det så?”

De svarade inte, tittade ned i golvet och verkade obekväma. En kall vind svepte över mig. Det kunde inte vara sant.

”Ni vill att jag lämnar laget. Efter allt jag vräkt i mig för er, för oss? Efter att jag tagit många sena jobbkvällar som en ursäkt för att äta kebabpizza med vitlökssås och ersatt matlådan i kylen med en stor påse cheez doodles till middag? Efter alla år där jag försenat min egen lycka och satt lagets succé före min egen ska jag fotas för att jag bara hittat formen under några månader?”

”Vad har du i påsen”, sa en av dem och pekade på min ica-kasse. Jag ville inte svara cashewnötter, hårt bröd, yoghurt och ägg, men sa som det var.

”Inte ett vitt mjölkorn, inte ett”, muttrade en av dem och skakade på huvudet.

”För fan, grabbar”, sa jag. ”Kom ni ihåg när vi åt kebabpizza till lunch och sen calzone till middag och på det ostbågar till frukost dagen efter? Det var jag som hittade på det, jag är fortfarande jag. Jag har ätit chips och kebab och hamburgare i år.”

”Chips till middag?”

”Nej”, erkände jag. ”Bara vid festliga tillfällen.”

”Kebabsallader?”

”Oftast”, suckade jag och insåg förlusten som var i antågande.

”Hamburgare på McDonald’s eller Burger King?”

”Hemma”, svarade jag. ”Och aldrig med pommes frites, recepten var GI.”

”Förrädare”, sa en av dem och spottade mot mig, en seg råtta hängde med loskan.

”Ge mig en chans till, snälla. Jag är en av er”, sa jag.

De överlade och nickade sen.”Okej, du får göra testet”, sa en av dem och höll upp en telefonlur. ”Slå numret till Pizzeria Olympia.” Med en suck erkände jag att jag glömt det. Hatet lös ur deras ögon.

En av dem spelade upp en telefonsignal. ”Vilken pizzeria har den här ringsignalen?” Jag ryckte på axlarna och tittade in i ett gäng allt svartare blickar.

”Säg tre pizzerior i Lunden och vilket nummer som ciao-ciao har hos var och en av dem.” Förtvivlat lutade jag mig mot väggen och skakade på huvudet. ”Jag har inte en aning.”

”En sista chans”, väste en av dem. ”Vilka gramvikter på ostbågar har ICA Olskroken vanligen i lager?” När jag sa 70 och 130 gram fick jag en smäll på näsan. ”Det var påsvikten för 25 år sedan, din charlatan. Du är inte värdig oss”, skrek slagskämpen.

”Låt mig hänga med ändå”, sa jag. ”Ni känner väl igen mig, Sir Andy Snack, that’s me.”

De tittade på mig, petade i magen och såg vredgade ut när de korviga fingrarna inte försvann alltför långt in. ”Hur mycket har du tappat?”

”7-8 kilo”, sa jag. ”Men, det bara hände. Jag kan sy in chipspåsar i kläderna så att jag får rätt matchvikt. Kom igen.”

De skakade på huvudet, tryckte på hissknappen och knödde in sig i en alltför liten korg. ”Jävla sparris”, sa en av dem precis innan dörren slog igen, och han fick också sista ordet: ”…och tänk att dig har jag bjudit på cola när jag bara hade druckit två liter, svin.”

Hissen försvann och jag stod kvar. Mindre än jag varit på minst två år.

f.d. mosaik

En kontur lösgörs ur mörkret,
dess ljus ler mot mig
En oväntad skuggfigur
tar steget in i det svarta
Och fyller det med tomrum
utan att jag sörjer

När jag var en mosaik,
varje scenario en glasbit,
och allt hölls ihop av tvivel,
då hade jag tillåtit detta
att splittra mig till
en förtvivlad förlust
I dag är jag en spegel,
reflekterar och visar sant
utan att se framåt
i spruckna backspeglar

Historier om i morgon,
skrivs i nedlagd tidning
Tidvattnet sköljer den,
för dunkla ord till sjöss
Tidningen viks till en båt
och seglar oläst iväg

I den bortrunna blaskans
totalsågade tv-tablå
syns mitt namn i tragedier,
alla andras dokusåpor
Jag valde birollen,
statisten i andras död,
före huvudrollen i mitt liv
Då, långt innan nu,
när jag var en skuggfigur
som bara svek mig själv

Perspektiv syns i källan
som svalkar min panna
Droppar i förförda skrattgropar
är nyfödda sanningar
En rad sorgfria enigmor,
som inte känner försening

I fotoalbumet jag bär
finns ej påhittat i morgon
Det finns noll skisser,
än färre bestämda slut
Efter varje osynlig bild,
ett frågetecken rött
Färgen, lånad av mitt hjärta,
att returneras när jag vet
Jag funderar inte alls
och är lyckligt ovetande