Jag doppar gåspennan i mitt hjärta

Jag gissar att en del kunde författa något dräpande om det sorgliga i att folk väntar utanför stadens butiker en dimmig oktoberlördag, strax innan öppningsdags. Likaså, lite lätt hånfullt, prata om de som äter en standardmacka med en standardkaffe på ett kedjefik i sin ensamhet samtidigt.

Och, hur simpelt vore det inte att i nedsättande ordalag, med epitet à la losers, nedvärdera de som stannar till på Drottningtorget för att se när en trut – först något påpassad och tveksam, men till slut hungrig och ivrig – förintar ett berg av brödsmulor.

Det är således enkelt att anta att många också skrattar åt och inte med när de ser en bleknande och hemmagjord affisch som pratar om kebabtallrik.

Högst troligt är också att mången tunga, med viss ton av etter, svär över hur somliga delar av stadens asfalt alltid tycks sjunka ihop och bilda hål, oavsett hur många gånger de lagas.

Likväl är det naturligtvis så att många spottar i trottoaren den här morgonen och drar jackan runt sig, förbannar dimman som hösttungt och, till synes, deppigt hänger mellan hus där inga skratt hörs.

Kalla mig annorlunda, jag ser inget av det där. Jag kan skriva dessa ord, men aldrig med mer än en professionell penna. När gåspennan doppas i mitt hjärtats blod, låter det istället så här.

Den där dimman lättar, om du bara lyfter blicken ser du hur solen letar luckor, fintar och till slut tränger igenom. De tusentals löven som luftlandsatts av trädens centralkommando får Alströmergatan att explodera i färgkaskader. Det är på väg att bli +20 grader och dimman har ingen makt då. Det är oefterhärmligt vackert.

De där hålen i asfalten. Vi kan se våra egna livsöden så – vad vi än gör blir vi till slut ett potthål runt en avloppsbrunn. Eller så fyller vi tomheten med bättre grus och asfalterar bort såren.

Visst är en bleknande affisch om kebabtallrik, orörd av dyra AD-händer, allt annat än ett bländverk. Men, den är också just det av en bra anledning. Den är resultatet av en rynkad panna, händer som klippt och klistrat så gott de kan och ingen kan undgå budskapet – kom och ät, det är gott.

Att titta på fåglar, att våga bli ett ögonblick och se en trut glufsa eller duvor, kajor, pilfinkar och gråsparvar hoppa fram mellan högarna av köpebröd är okej. Om inte annat för att andas och le.

Vem vet vad den ensamme på fiket tänker? Kanske är den ensam, eller så är den i staden när familjen sover för att köpa en present till ett (räv)sovande födelsedagsbarn. Och kan någon veta varför eller vad som lockat de andra att gå upp tidigt och vänta på att dörrarna öppnas? Tristess? Kanske, eller så är det jakt på något fint till någon eller kanske bara den där sista accessoaren till aftonens middag.

Och där kommer jag in. Jag hastar hemåt i en allt varmare oktoberluft. Jag ser möjligheterna, lämnar den dräpande syran åt sitt eget sura öde. Ingen vet varför min påse innehåller det den gör, men jag ler åt alla håll. Det är en fin dag, det är lördagen den 1 oktober 2011. Kanske berättar andras påsar lika glada historier, fast helt annorlunda.

Jag ser möjligheter, kärlek, värme, tro, hopp, lust, leenden, stort och smått som hopas och läggs huller-om-buller i en märkligt skön brittsommarmix. Jag är glad, förväntansfull och stegen nästan snubblande i sin längtan.

Senare, i ett ständigt nu. Solen går all-in och jag njuter en kall öl i bröders sällskap, äter, sjunger och vandrar nedför Avenyn i min alldeles nya, skinande frack.

Att min insida är vackert helrenoverad, varsamt restaurerad och utblåst i en imponerande blandning, det visste jag sedan länge. Nu känner jag att kläderna faktiskt gör mannen också.

Jag känner mig ståtlig och för mig med självsäkra, ödmjukt lyckliga och lätta steg mot en eftermiddag, afton och natt i det okonstlades tecken tillsammans med nya bröder. En varm stund vars detaljer aldrig nedtecknas, de ska endast sjunga i mitt bröst.

När taxin för mig hem, dimman svalkar nu av husens fasader, är jag ytterst nöjd. Jag hade gärna kommit hem till en flicka som sa: Gud, vad snygg du är i frack, släng av den NU.

Å andra sidan är det häftigt att snöra av sig lackskorna, hänga upp utstyrseln och bara stå i min självsamhet på balkongen och njuta av stjärnorna – jag ser dem alltid, även när dimman trilskas – tillsammans med en kopp nattkaffe.

När detta skrivs är det 2 oktober. Varje sekund är, om jag vill, en ouvertyr till något bättre. Oktober är sprängfyllt med möjligheter och när jag slänger ut sandsäckarna med sorg över förlorade ögonblick, det ouppfyllda och det mörka – då stiger min luftballong mot vilken rymd som helst.

Jag har gåspennan i min hand och doppar den i mitt hjärtas outtömliga bläckhorn. Fortsättning följer, min lycka kan aldrig skrivas med en avslutande punkt