Jag vet inte om det var för att jag log mot henne när vi möttes på Stampgatan i morse. Kanske var hon ovan vid att en medborgare log mot henne där hon gick, i något för stor och fluorescerande skyddsväst, och delade ut lappar till bilar som inte visste bättre än att stå fel. Hur som helst log hon tillbaka och jag log en gång till och såg hur hennes bruna ögon lös upp.
Hon tog tag i sin p-liseuniform och slet av den. Under fanns en somrig kjol och en tunn blus. På ryggen hängde en liten ryggsäck.
”Kom”, sa hon och sträckte ut handen.
”Jag vet inte”, svarade jag. ”Jag har möte om konceptuella texter till en pan-europeisk kommunikationsplattform, möte om en kommande film, ska skriva texter om tyristorlikriktare för anodisering och snacka om hur vi kan utveckla digitala säljkanaler för en fjärde kund.”
”Och”, viskade p-lisan och såg frågande ut.
Utan ett ord till tog jag hennes hand och hon ledde mig till en röd cykel med vita solar målade på ramen. ”Sätt dig på pakethållaren och håll mig runt midjan”, sa hon och jag lydde ytterst gärna. Hennes midja var en sådan du gärna, stolt och förälskat vill hålla din hand runt.
Hon började trampa och vi steg mot himlen, den grå och regnläckande himlen. Hon sjöng en First Aid Kit-låt, jag sjöng med, och så slängde hon ut alla böteslappar. De förvandlades till blommor och föll mot marken.
Molnen delade sig, släppte fram en solstråle och vi svängde in på den och färdades sedan söderut ovan höstens tjocka täcke ända tills vi nådde Azorerna. Där slutade hon trampa, sträckte ut benen och tjöt förtjust när cykeln föll brant. Jag höll lite hårdare runt hennes midja och tryckte mig mot hennes rygg. När vi nästan precis nådde marken tog hon kontroll över cykeln igen och så landade vi, rullade ett tag och stannade sedan med en rejäl bromssladd.
”Wow”, sa hon, hoppade av, log och sen förförde hon mig på ett helt otroligt sätt.
Men, hur det gick till tänker jag inte beskriva här. Allt jag egentligen ville påpeka är att det är fint att le mot p-lisor på Stampgatan ibland.
Word up, Anjo 