Rester av en promenad och intro till nästa

Sommaren hade halkat på höstlöven, hamnat på rygg, förvånat känt smärtan skjuta upp och sedan sprungit iväg, med tårar i ögonen (eller om det var regndroppar), för att komma ikapp september som redan flytt.

En stund senare, under en nederbördsfri etapp av vår promenad, föll andra löv för oss, som en ytterst höstig variant av vårens alla äppelblommors sista färd. Den regnvåta asfalten ville suga fast våra fötter och dra ut den sista energin från den ljusa årstiden.

Vi gick, ibland i tystnad, ibland ivrigt diskuterande. Det finns alltid en stillhet i våra möten, lugna promenader med henne får mig alltid att må så bra.

Ännu ett litet tag senare, vi har kramats hej då för den här gången. Jag går längs vägar där gatlyktorna ännu inte är i högform. Deras sken är dunkelt, lätt uttråkat och i den stora möbelaffären på Danska vägen står bekymrade, oköpta soffor som inte är älskade nog för att föras hem till söndagsmys.

I morse, när jag samlar ihop resterna av den här promenaden och tar med dem till jobbet, har novemberregnet fötts fram för tidigt. Jag tror att det givit upp, och väljer bron över motorvägen istället för spårvagnen. Det vräker ned långt innan jag nått halvvägs. Mitt misstag är mina fuktiga byxor. Det en del kallar snålregn är oerhört givmilt, ringarna-på-vattnet-effekterna är omöjliga att överblicka.

Dagen är bra, ett långsamt lugn närmar sig arbetslivet som rusar fram som ett kinesiskt magnettåg. Jag vill inte att kraschen slutar med förkylning bara. Det har varit för mycket, även om det varit bara bra, och jag har varit för trött. Känner promenadresterna som guldmynt i fickan och så får Tomas Tranströmer nobelpriset. Lyckan över att en mästare belönas är total. Jag sitter ned, läser ett av hans citat, nedskrivet av min vän, och föreslår henne att jag ska kidnappa henne och föra oss till en öde ö (eller öde halvö).

Och när jag går hem i en hastigt gråare stad – solen lös nyss från en övertrasserat blå himmel – slår det mig. I dag skaffade IFK en ny målvakt, ett grymt förvärv, och jag funderar bara på Tranströmer. Det får mig att skratta. Jag vet också att när jag är 80, då ska jag vara en åldrande poet.

Skratten överröstar nästan hagelstormen som får mitt paraply att kvida av smärta. De små kulorna viner runt oss, knappt två minuter hemifrån. Fem minuter senare står jag, än en gång med fuktiga byxor, och stirrar på huset mittemot. Solen pressar teglet, himlen är sommarblå. Det här vädret är galet oberäkneligt.

Jag plockar upp resterna av promenaden, lägger dem på min stora, fina minneshylla och författar orden ovanför. Jag lutar mig bakåt och skriver introt till nästa till tonerna av Rosie Thomas, sen väntar en febrigt het sänglampa och Tranströmers dikter på mig.

Tranströmer har sin ö, jag har mitt Skatås. I helgen ska dess höst viska hemligheter och kärlek till mig. Jag ska välja vägar som alltid leder hem och bara andas in mer av det som får mig att älska så. Jag ska hitta nya ord och nya genvägar till mitt alldeles egna universum. Och jag hoppas nästan att regnet ackompanjerar, eller åtminstone att en lätt, rå dimma gör allt för att leka kurragömma uruselt.

Du är bjuden att följa med … i efterhand, här.