Åskbefriad höst

Vad var det för en rasslande saga
löven berättade idag?

Hörde den ihop med vindens brus
i allt tröttare, glesare träd?

Och sjöng den samma sång
som den framrusande strömmen
i förvånade gräsänders
översvämmade å?

Jag tror det

Den berättade att
varje åskväder jag byggt upp,
fast det bara slet sönder,
skapade långlivade vibrationer
som fortplantade sig i mitt bröst
och skavde mot mitt hjärta
tungt

Och detta var mitt
ständiga mönster, trots
att allt jag någonsin ville
var att, utan ett oväder
som rekvisit och ursäkt,
få vara en regnbåge
som log mot dig
och kompletterade solen
vart du än gick

Det var inte det förlorades saga
jag lyssnade till i dag
Ingen ironi eller sorg fanns i
dessa enkla konstateranden
av förr som aldrig var
Det var bara förklaringar
och förutsättningar,
en slags resumé av
det alltid uppskjutna
Där fanns inga pekpinnar,
bara vägvisare

Sagan hade inget lyckligt slut
för dess nästa kapitel
har inte börjat än

I lövens rasslande,
i vindens brusande,
i vattnets framrusande
hör jag dess intro:
”Det kommer en gång”

Jag ler och tar ett säkert steg
in i en åskbefriad höst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s