Jag står på ett övergångsställe och inte kan gå över till andra sidan, trots att det är grön gubbe, för mitt sällskap tror sig se att det egentligen är röd gubbe. Lite senare, när jag troget väntat ett tag och sett den gröna gubben komma och gå, gång efter gång, inser jag att hon inte vill gå över överhuvudtaget.
Jag tar tjänstledigt från ett av mina för många jobb där och då.
Jag vandrar muntert i regnet, just den här oktoberdagen. Paraplyet är helt nytt. Jag har det inte som skydd mot regnet, utan bara för att njuta av ljudet från dropparna som stilla faller, fullständigt ostörda av vinden. Det är ett förtjusande litet regn att strosa i och tillräckligt anspråkslöst är det för att jag ska kunna ta fram anteckningsboken och formulera små ord då och då, utan att tårar från skyn faller på bladen.
Jag tar tjänstledigt från ett av mina för många jobb där och då.
Jag möter gårdagen. Han undrar när jag ska komma åter och spela den sorgsne clownen som bär hela världen på sina axlar och ständigt rullar en sten upp längs berget och sen när han kommer upp till toppen inser att det är en gordisk knut och tar damoklessvärdet och stöter det i sig själv, varpå han stoppar blodflödet med en Jantekostym och sen tar på sig kejsarens nya kläder och börjar om från början till slutet igen?
Jag tar sjuhelvetes jävla evighetslångt tjänstledigt från ett av mina för många jobb där och då.
Jag kommer till min alldeles egna plats. Jag slår mig ned vid datorn, låter fingrarna låsas vid tangenterna, ett osynligt band finns där, och blundar samtidigt som jag skriver dessa rader, dessa ord. Jag reser in i en historia, som aldrig kan bli ett uppdrag, aldrig en deadline, aldrig ett ok. Det är orden jag aldrig förstod storheten i när jag sprang som en naken pojke bland brännässlorna. Det är sammanhangen jag aldrig kunde ta till mig när jag var en vuxen man i en krökt, trött, regnblöt och hungrig labradors dräkt. Det är kapitlen som är som flygande mattor, samma mattor som jag förr försökte piska betydelsen ur i total motvind – bara för att fyllas av grus i blinda ögon. Det är styckena som håller ihop helheten när jag är för trött efter en lång dag på ett älskat jobb som förr betydde för mycket för att dela med sig av mig. Det är ordvändningar som förr gjorde mig så snurrig, fast de visade på raka vägen till mål.
Jag kan aldrig ta tjänstledigt från det här uppdraget. Det är min kärlek. Det är mitt liv. Det är jag.
Word up, Anjo 
Åh Anjo.. Ta tjänstledigt. Skriv boken, då jag längtar efter dina ord i min bokhylla.
Jaaa Anjo…jag håller med Åsa. Skriv skriv skriv…bara skriv. Din bok fattas…
Du har ett underbart driv i dina texter. Du är personlig och har kluringheter. Men varför svordomar?
//Anna
@Åsa och Bittan – jag försöker att skynda mig.
@Anna Dahl – Tack, att vara personlig är kanske det viktigaste för mig, att skriva som jag själv vill. Svordomarna var en reaktion på stycket ovanför, ett rejält utbrott av det som det stycket handlade om. Sen tycker jag i allmänhet att svordomar är okej – när de är rätt ordval. Inga i onödan, de ska ha en plats i det som skrivs. Kul reflektion, jag har minskat på dem på senare år ska du veta, ibland var de bara kassa genvägar.