Hösten river ned allt annat än applåder i kväll. Vimmelkantiga löv söker skydd i stora högar som gömmer sig i hörn. Kanske tänker de att de, likt fåglar, är skyddade om de bildar stora flockar. Vinden tar ingen hänsyn.
Jag vaknade vid fyra i morse. Det var som om du var där. Plötsligt, oförklarligt. Jag ville snooza, somna om, dra den andra filten runt mig och låtsas som att känslan var verklig – att du låg där.
Istället gick jag upp och skrev texter alldeles för tidigt. Så småningom stirrade yrvakna och knappt upplysta fönster på mig från andra sidan gatan. De undrade nog vad som pågick. Jag hade inga svar.
En lång dags färd mot en rivande höstkväll innehöll möten, korrigeringar, nya infall, nya uppdrag, avstämningar, kaffe, intensitet, trötta fötter, trött hjärna, trött kropp.
Till slut sa hjärnan: paus.
Jag går ut i den rivande höstkvällen, på väg till hemmet och en liten extra dos av skrivande innan natten. Det är nästan fullmåne, tror jag.
Jag möter knappt någon. Det är tyst, bara några suckande bilar som far fram. I mörkret hörs gräsänder kvacka vackert.
Det slår mig även i afton. Jag har inga törntaggar i mitt hjärta. Därmed inte sagt att livet alltid är perfekt. Det händer att det häftar fast en ros vid mitt bröst med klamrar. Det vill gott, men det svider lite när det händer.
Hösten river. Jag är hemma. Teet är varmt och jag har bara en liten sak att bocka av innan det är dags för sömnen som för mig till veckans sista kraftmätning.
Om jag förtjänar morgondagens bankett och lördagens middag med en god vän? Jag tycker det.
Hösten river. Jag skriver. Och med det usla rimmet fortsätter jag att jobba lite till …
Word up, Anjo 