Ekorrn satt i granen,
men var sitter den nu?
Varför ser ni skuggorna,
men inte solen som fött dem?
Jag vandrar mot himlen,
min bästa plats,
och vill sudda frågor
till förmån för leenden
Varför bär så många en pensel
som aldrig målar klart?
Varför finns en solstråle
som aldrig upptäcks
förrän den gått i moln?
Varför sjungs vissa ballader
först när den du älskar
inte längre hör?
Jag är på väg till Skatås,
till en poängpromenad
där allting jag ser och hör
är rätta svar på frågor jag har
Lyckan mäts aldrig i kronor,
kärlek ej i någots omkrets
Skratta har inget med
kvadratmeter att göra
Doften av min framgång
är den av nybakt bröd,
inte av onödig profit
Min lust är bortom navet
och den kväljande karusellen
som far galet hit och dit
Naiv rimmar på liv
Klok rimmar på tok
Välkommen till
stumma grusvägar
som berättar allt
Här kan jag andas ut,
där bara jag och himlen ser mig,
där täckningen är usel
och livet totalt
Jag vandrar långsamt,
och lusten rusar,
längs grusvägar jag känner,
men som är virvlande
upptäcktsfärder varje gång
Löven rasslar som applåder
där de reser över spåren
Träden blir allt glesare,
men det gör att jag ser
mer av himlen blå
Är sommaren här en
grön, levande vägg
då är hösten
ett bländande äventyr
Höstdagar som denna,
så vackra,
varje träd
en unikt färgad individ
Vattnet når aldrig
längre än till stranden
Det är våra steg i sanden
som skapar strecken
på den sköna kartan
En tvåårig overallkämpe utan balans,
han ser ut som en säl där han ligger på rygg
En man säljer konst vid ett litet brunt hus
Doften av picknickskratt och grillad korv
Sommarlöften faller,
löv för löv,
gulnande minnen av +26
Vattnet på bergssidorna,
uppmuntrat av solen,
skiner som silver
Nedanför backen,
i den stora sjön,
låtsas vattnets glitter
att det är guld
Benämn inte hösten slutet,
vilken orättvisa
mot dess skarpa,
men också avmätta
skönhet
Fötter som joggar, går, springer, spankulerar, reser på rullskidor och cyklar. Hundar. Hästar. Fåglar som sjunger som vore det vår.
Alla ler
Jag har inga suckar kvar,
bara svar
och ömma fötter,
när jag lämnar Skatås
Alla frågor,
alla som vältrar över
alla intriger,
alla som begär utan rätt,
alla som tror att allt är ett skådespel
(och vad gör det då att man gör fel)
De tystar inte lövens skratt,
ej heller vindens lugna sång
De rår inte på skuggornas lek
och solens tålamod
De stjäl inte vattnets frihet,
kan inte ta mina ögons ljus
De når aldrig till Skatås
Och, det är Skatås
jag tar med mig hem
Word up, Anjo 