Skrivpausens avslut

Jag njuter av en releasefest på Röhsska i kväll.

Där är mängder av glada och sköna människor i vimlet, det är kramar, hej, fan vad länge sedan och skratt över några Peroni. Så många vänner, bekanta och obekanta att vimla runt med. Min gamle kollega och kamrat, Mattias har releasefest för sin bok Sälj det med ord. Det är över 300 personer som trängs på ett varmt, varmt, varmt museum.

Jag trivs. En gammal och en nuvarande kollega frågar när det är min tur att ge ut min bok, på vägen hem möter jag B i dörren. Vi har aldrig setts förut, hon vill bara säga att hon tycker att jag skriver bra. Det värmer oerhört när jag går ut i den mörka och lite råa kvällen. Det är så skönt att se folk förverkliga sin dröm. Det lockar och får fingrarna att klia.

Just nu är det allt de gör. Jag har en grymt tuff jobbperiod. Jag går hemifrån innan morgontidningen landat och kommer hem när nyheterna är allt än just det. Att ladda om, få fram klippet i orden gör sig bara inte de här veckorna. Jag orkar blogga, men det är för att inte bli tokig. För närvarande är det för många timmar av tänk utanför boxen och stoppa sedan ned allt i lådan och förslut den med en röd tråd och lite lagom mycket krusiduller. Skallen hänger inte med för att tangentvägen fortsätta en berättelse som ändå växer varje dag (och får sällskap av nya uppslag i både Moleskine och bakhuvud).

Det har irriterat mig ett tag, men i kväll fick jag lusten och tron åter. Jag vet att väckarklockan och jag är ärkefiender i halvannan vecka till, men pausen närmar sig ett avslut – tack, gode Gud.

I ett par veckor har hjärnan fyllts av post-it och små stycken krafsade på baksidan av tankebanor. Nu återvänder kraften att fortsätta på den redan inskrivna vägen.

Tack för i kväll, Mattias. Din tro inspirerar. Din lycka och stolthet lockar. Nästa gång är det min tur. Och tack B för att du skickade hem mig med ett leende på läpparna.

Word!