För länge sedan, långt innan jag fastnade i reklamens värld, hade jag en byggfirma. Anjos snickerier och bankanden hette den och den hade en slogan spika istället för att fika.
Jag fick hugg på mitt första jobb och åkte hem till en ensam typ.
”Vad kan jag hjälpa dig med”, sa jag.
”Jo, jag skulle behöva ha hjälp med att täta minnesluckorna”, sa beställaren. ”Sen vore det fint om du kunde fylla igen mitt tomrum, göra något åt hålen från det förflutna och ta bort min isolering. Jag skulle behöva hjälp med att bygga upp en framtid och skapa lite mer utsikt. Kanske riva fasaden och göra en helrenovering. Ja, faktiskt riva allt och börja om från grunden. Kan du ordna det?”
Jag skakade på huvudet.
”Kan du banka in lite vett i mig då? Skruva fast den lösa skruven? Tvinga mig lite?”
Jag skakade på huvudet.
”Kan du åtminstone fixa ett luftslott? Eller ett korthus? En dimridå? En veranda där jag kan ligga när jag är fat and happy? Något kan du väl bygga?”
Jag nickade och sa: ”Jag kan bygga hur mycket glädje och kärlek som helst, bara det finns grogrund och lite lust att hjälpa till från din sida.”
Beställaren tittade på mig och suckade. ”Du är värdelös.”
Jag lade ned firman och började måla tavlor av vackra världar istället. En dag gick jag in i en av dem och insåg att det var min verklighet. Ibland hör jag den ensamme beställaren vråla att jag ska komma tillbaka. Det är inte så jag är målad …
Word up, Anjo 
Padam! 🙂
Nu kom jag att tänka på Eternal sunshine of the spotless mind.
Så himla fin, jobbig, bra film.
@Calle – 🙂
@It’s all gonna be fine – verkligen.