Jag tittar i spegeln. Jag känner inte igen mig. Vem är det jag ser? Vem är han som ler mot mig? Jag tar en bild med kameran och sätter upp den bredvid spegeln, bredvid alla bilder jag satt där de senaste månaderna. Varje dag är det som om en ny resa har skett och en ny resenär fotograferas. Det är märkligt.
”Är det här verkligen du”, säger tulltjänstemannen och tittar ömsom på mig, ömsom i passet när jag kommer till flygplatsen. Jag rabblar personnummer, han överlägger, pekar på mig, kallar dit kollegor, tar fram förstoringsglas och kollar till slut både ögon och fingeravtryck innan han, tveksamt, släpper iväg mig. Jag vet inte om det var för att jag reser utan bagage, på enkel biljett, som han såg fundersam ut. Jag stirrar i passet, känner mig lätt förvånad, ser en reflektion i fönsterrutan ut mot landningsbanan och vet inte om jag sett mig själv förut.
”Har vi setts förut? Du verkar trevlig, men bara vagt bekant. Det är som om vi känt varandra i tusen år, men ändå är det något främmande, fint, men främmande, med dig”, säger hon när vi ses på kalaset när jag landat. Jag berättar om körsbärsgryningar och korta sommarklänningar som for upp. Hon minns, tvekar, funderar, men kramar mig sedan hårt och länge. ”Jag vet inte, det är något, men strunt samma. Jag vill att det här är du.”
Jag sätter mig i bilen, gör mig redo för att köra iväg. Det finns inga backspeglar och spegeln innanför vindrutan är bortryckt. Jag hittar växelspaken – det finns ingen back att lägga in – och rullar så sakteliga förbi gränsen. När polismannen stoppar mig, någon gång, och tittar i mitt körkort kommer han att säga: ”Är det här verkligen du?” Jag övar redan på svaret: ”Ja, det är jag. För stunden. Om en sekund ser jag helt annorlunda ut. Okej?”
Word up, Anjo 