Bokstävernas revolution

I morse vaknade jag utan ett ord. Bokstäverna hade lämnat mig. Jag låg ensam, uttryckslös och övergiven i sängen. Mitt hjärta visste att jag drömt något vackert, men hjärnan kunde inte sätta ord på drömmen. Siffror var otillräckliga och att översätta det hela till binärt språk var helt bortkastat.

Med stor sorg klev jag ur min säng, mer naken än någonsin. En tanke i form av bilder slog mig: hur skulle jag kunna sälja in min roman till förlag nu? Den skulle behöva skrivas färdigt i ett huvud utan ord och återberättad som en charad där jag skulle tvingas minnas 60000 ord i form av förståeliga bilder.

Jag gick ut i vardagsrummet. Där satt alla bokstäverna och tittade på tv-shop. De var uppradade i ordning, förutom att Ö hade bytt plats med F. Enligt vad jag senare förstod trivdes inte F bredvid E som retade F för att denne var amputerad och Ö var lycklig över att för en gång skull ha vänner runt sig.

Jag slog ut med händerna och bokstäverna lånade ut delar av sig själva till mig.

”Varför”, sa jag, med återfunnen tunga.

”Vi är trötta på att utnyttjas i företagsekonomiskt syfte från morgon till kväll. Vi vill leka i charmiga och eftertänksamma berättelser med en särskild typ av knorr”, sa Q, som var utsedd till språkrör.

”Det ska bli bättre nu”, lovade jag och bad oreserverat om ursäkt. ”Är vi på samma sida då?

Alla bokstäverna utom V ropade ja. Jag och resten av alfabetet vände mig mot denne. ”Jag är trött på att du säger vvv och sen skriver www”, sa V. ”Det känns som att du inte älskar mig och bara slänger bort mig.”

”Ska du klaga”, sa W. ”Hur tror du att någon plockar fram en och konstant kallar en vid fel namn?”

”Älskar du mig”, pep C. Alla vände sig nu mot den här bokstaven som öppnade upp sig rejält. ”Jag är kanske inte den som skrivs mest, men älskar du mig lika mycket som alla andra?”

”Självklart”, sa jag. ”Jag älskar er alla.”

”Jag vill inte dela dig med någon annan”, sa T. ”Kan inte vi rymma, du och jag?”

”Jag kan inte”, sa jag. ”Vad skulle vi prata om? Jag vill ha er alla. Och hur skulle jag beställa om jag önskade någon annan dryck än en kopp te på sms-svenska?”

”Polygamist”, sa Y trumpet. ”Men om du tvingas välja då? Om du bara fick en av oss?”

Alfabetet fånstirrade på mig. Jag skakade på huvudet. ”Jag kan inte välja. S är så vackert kurvig, M har spännande djup, Å ser lite busigt förvånad ut och så vidare. Jag måste ha er alla.

”Även oss?” Frågan kom överraskande och alla tittade på Ü som klättrat in fönstervägen. I sällskap hade han ett ß. Jag bet ihop och tittade ned i mattan. ”Jag gillar er, men inte på samma sätt, kanske kan Ü vara en liten spellevink i mina texter ibland. Strax därefter kom Æ mot mig och frågade samma sak. Jag skakade på huvudet och sa: ”Danska är inte min grej. Förlåt.”

Det svenska alfabetet såg lite lyckligare ut, men så ropade någon att jag måste välja vem jag älskade mest ändå. ”Det går inte”, sa jag och sorgen, ilskan och upprördheten blev stor i sällskapet.

A anklagade, B bölade, C changerade, D desillusionerades, E effektsökte,  F förgrymmades, G grät, H hulkade, I indignerades, J jämrade,  K kved, L lipade, M muttrade, N nedstämdes , O orerade, P plågades, Q hade inget att säga alls, R rasade, S snyftade, T trulade, U upprördes, V vredgades, W wobblade, X x-kroknade, Y ylade, Z zombifierades, Å ågrenade, Ä äcklades och Ö ösregnade.

”Kom igen”, sa jag. ”Om jag lovar att jag skriver nästa bok på en varm strand där ni kan hänga med lite lokala, exotiska bokstäver. Är vi polare då?”

”Visst”, sa Q, som nu återfått sitt uttryck. ”Men, överdosera inte med punkter, frågetecken och andra skiljetecken, och försök att använda de där långa – lite mer sällan. De känns som bommar mellan vänner.”

Jag nickade bifall och bjöd bokstäverna att hoppa ned i min fantasiryggsäck. De gjorde så och plötsligt hördes uppbragta utrop:

”Fan, nu har SCH slagit sig ihop, se upp för spottkaskader.”

”TJ också, håll borta O och G från det gänget.”

”Ursäkta, jag är en lång vokal, jag behöver mer utrymme.”

”Hörru S, har du någonsin testat en riktigt hård vokal?”

Med ett skratt gav jag mig av, ut på den mest huller-om-buller-framkallande vägsträckan jag vet. Ordlek deluxe var i vardande.