Om du tar dina egna steg,
ska jag bära dig vart vi vill
Var inte ledsen för att du
ser rynkorna jag bär.
De är inte födda ur sorg
eller utmattning.
Upptrampade vägar är de
som alla ögonblick vandrar
för att viska till själen
vad vackert ögonen sett i dig.
Be mig inte att vila för att
händerna darrar ibland.
Det är inte från fatigue
eller uppgivenhet.
Varma strömmar är de,
hjärtats berättelser om dig,
som vibrerar oskrivna
i otåligt älskande händer.
Sörj inte mina ömma fötter,
låt dem gå en bit till.
Deras offer är aldrig
något offer för dem.
Smekande tassar är de,
som varje vägval kysser,
och deras gråt målas av pulsen,
som lovar hemkomst, bort.
Oroa dig inte över mina sår,
täck dem aldrig över.
Det rinnande blodet
är bara ännu en sångtext.
Eviga berättelser om
några magiska sekunder,
blandat med korta strofer
som rymmer all kärlek.
Ta bara dina egna steg,
jag lovar att bära dig vart vi vill,
älskade livet mitt …
Word up, Anjo 