En promenad i rätt tid

Det var en kung som ville vända blad en gång för att bli av med något. Vi gjorde det i dag. Fast det fanns knappt ett blad att vända i ett allt kalare, men obeskrivligt vackert, Skatås. Det fanns bara stillsamma, mystiska och outforskade vägar att beträda.

Så lätt det hade varit att säga att det var en försenad promenad, steg vi borde tagit för länge sedan – vägval vi borde gjort då. Men, jag levde inte då, jag lever nu.

Det är försiktiga, kanske lite kantstötta, hjärtan som gör korta återblickar och vill förklara först. Sen fyller våra skratt tomrummen där sommaren spirade nyss. Ett mysterium och ett frågetecken suddas ut och en säker tuschpenna ritar bilden av en vän som promenerar bredvid mig. Det är en promenad i rätt tid, verkligen.

Värmen är ändå färgad av oktobers smygande kalla och vi tinar tillsammans på Sunes fik, avslutar genomgången och drar ett permanent streck över en skissartad blyertsvärld vi aldrig besökte mer än som olyckliga tivoligäster en gång.

Två händer håller en tekopp, mina söker sig till lattemuggen. Vi pratar, lyssnar, avbryter inte – pausar ibland den andre – och låter alltid spåret leda tills den andre är nöjd. Vi har all tid för det här. Innan vi gick kanske det här var en promenad försenad, i dag är det en promenad i rätt tid.

Vi berättar, öppnar böcker som inte alla kan tyda, lotsar i privata bibliotek. Det är högläsning med lugna röster och vi förstår den andre. Det är som att bära den lättaste lättnad jag känt på länge att sitta här.

En bra kram senare vandrar jag genom en tunnel och ut i sagobyn mellan spårvagnsspåren i Kålltorp/Härlanda. Fötterna är lite trötta, jag har inte ätit lunch och magen skriker, men jag är otroligt nöjd. Det finns så mycket mer att prata om och våra vägar kommer att korsas igen. Vi är båda tacksamma där vi bokstavligt beger oss åt olika håll, men bär samma leende.

Jag vandrar rätt in i en ny tavla i utställningen som kallas Anjos liv. Den är skapad utifrån de helt nya perspektiv jag fick i dag när jag fick chansen att måla en bild en andra gång. Det är en bra bild, den förtjänar att målas – och målades i precis rätt tid.

I morse skrev jag på Facebook att jag skulle fånga dagen (fast med ett knäppt tillägg). Jag fångade den verkligen, jag gillrade en fälla i ett vidöppet hjärta och dagen ramlade dit. Nu sluter jag in den, med en lugn förvissning om att det här är en bra dag – som kom i precis rätt tid.