f.d. mosaik

En kontur lösgörs ur mörkret,
dess ljus ler mot mig
En oväntad skuggfigur
tar steget in i det svarta
Och fyller det med tomrum
utan att jag sörjer

När jag var en mosaik,
varje scenario en glasbit,
och allt hölls ihop av tvivel,
då hade jag tillåtit detta
att splittra mig till
en förtvivlad förlust
I dag är jag en spegel,
reflekterar och visar sant
utan att se framåt
i spruckna backspeglar

Historier om i morgon,
skrivs i nedlagd tidning
Tidvattnet sköljer den,
för dunkla ord till sjöss
Tidningen viks till en båt
och seglar oläst iväg

I den bortrunna blaskans
totalsågade tv-tablå
syns mitt namn i tragedier,
alla andras dokusåpor
Jag valde birollen,
statisten i andras död,
före huvudrollen i mitt liv
Då, långt innan nu,
när jag var en skuggfigur
som bara svek mig själv

Perspektiv syns i källan
som svalkar min panna
Droppar i förförda skrattgropar
är nyfödda sanningar
En rad sorgfria enigmor,
som inte känner försening

I fotoalbumet jag bär
finns ej påhittat i morgon
Det finns noll skisser,
än färre bestämda slut
Efter varje osynlig bild,
ett frågetecken rött
Färgen, lånad av mitt hjärta,
att returneras när jag vet
Jag funderar inte alls
och är lyckligt ovetande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s