I morse var det väldigt mycket höst. Vinden stökade och bråkade och på himlen syntes en enorm mängd fåglar som bestämt sig för att testa värmen. De for tjattrande fram i uppseendeväckande, spännande och böljande formationer.
Plötsligt delade sig den stora massan i små kluster och så tystnade fåglarna. Ljudlösa, pulserande fläckar hovrade på stället. Jag, och många andra med mig, stannade till och stirrade häpet mot skyn.
Så formerade sig fåglarna till bokstäver och skiljetecken; de levererade ett budskap till oss som var på väg till saltgruvor och slavskepp. Det var inte svårtolkat:
So long, suckers!
Strax utbröt ett vilt skrattande – inte tjattrande – bland fåglarna. Därefter formerade de sig, fortfarande hånfullt skrattande, i en stor, svart pil som pekade rätt söderut och flög iväg.
Vi som stod kvar – och aldrig ens skulle bli en störtande, men för ett ögonblick flygande, Ikaros – tittade ned på våra nötta skor och vandrade tyst mot våra tillsvidaredöenden i automatkaffets förlorade värld.
Word up, Anjo 
Jag vill med ge mig iväg, det finns möjligheter en del praktiska grejer som måste fixas bara men jag har inte riktigt modet att starta processen, frågan är varför.
Det är en svår fråga för mig att besvara – jag tror att endast du har det svaret.