Det hade varit en period av lättnad och framförallt hade jag vadat i tackmejl från min hjärna för att den ej behövde bry sig över en massa oväsentliga fakta och annat som folk twittrade och märkte med hashtaggar. Mitt aktiva gömmande av dessa hashtaggar hade väsentligt reducerat min informationsöverbelastning och jag var en allt lyckligare man.
Det är jag inte längre. Förut, av ren oaktsamhet, råkade jag få för mig att öppna den där stora lådan som jag hade i garderoben. Några sekunder försent insåg jag mitt misstag. ”Fan, det var ju där jag gömde alla meningslösa hashtaggar”, skrek jag och försökte förgäves hindra katastrofen.
Tusentals tweets om Melodifestivalen, sociala webcamps, Allsång på Skansen och en massa annat rusade ut över golvet och snart anföll alla mig. Det sved som om jag hade gjort kanonen rätt ned i en ettermyrstack och jag fann mig strax liggande på golvet, totalt apatisk, men fullständigt uppdaterad om vem som vann andra chansen och vad åtminstone 345 av de jag följer på twitter tyckte om det, den senaste gästartisten hos Måns på Skansen och så vidare.
Till slut fick jag tag i dammsugaren och insåg att dess slang höll på att ätas upp av en monstruös mängd hashtaggsbehängda tweets om en ny, revolutionerande tjänst som mest verkade vara ännu en blogg, om än bra. Jag fick igång makapären och kunde, trots smärtorna och den förvirring som inträder när du plötsligt har full koll på svenska schlagerhits, suga upp varenda förrymd tweet.
Efter att ha bränt upp påsen i badrummet satte jag mig på vardagsrummets golv och bara andades. Då hördes en massa oljud från den andra garderoben. ”What you looking at?”, hördes någon ropa och därefter, vad som verkade vara ett hetsigt svar: ”Forget about it”. Sedan hördes ett högljutt bräkande följt av en duns, och efter det råmanden, gnägganden, grymtanden och annat.
”Vad i hela…”, sa jag och slet, återigen utan att tänka mig för, upp garderobsdörren. ”Åh nej”, utbrast jag i nästa ögonblick när alla applikationer jag kastat på Facebook rusade mot mig. Plötsligt utbröt ett maffiakrig i hallen och jag fick ett får kastat i ansiktet. Vänner jag egentligen inte kände lyckades få mig att signera rätten för dem att lägga upp mig i kalendrar. Jag skrev, med snurrig skalle som ursäkt, under på att jag ville spela det ena och det tredje. Jag började räkna vuxenpoäng, skickade solsken hit och dit, ställde frågan om folk ville kyssa mig till 410 vänner fler än jag borde skickat till, bjöd på drinkar och tog Dr. Phils test.
När jag till slut lyckades knuffa in allt skräp i garderoben igen, och bommade igen den med gaffatejp, så insåg jag att alla vänner nu visste vilken frisyr jag ville ha, fick kramar skickade till sig, visste allt om min roll under en zombieattack, hade koll på vilken svensk kriminalvårdsanstalt jag var (?) samt visste vilket godis, vilken drink, vilken frukt och vilken spritsort jag såg mig som.
Förtvivlad satte jag mig i ett hörn och började nynna på Oh My God med Le Kid som kom femma i första delfinalen …
Word up, Anjo 