Från ordhora till ordgud

Det är ännu en höst när jag vandrar singelvägen hem, men den är så annorlunda. Där jag förr tyckte att regntrötta trottoarer reflekterade tårarna jag höll inom mig ser jag nu löv som likt guld fyller mina färder.

Jag sitter ibland på sena bussar och spårvagnar och ser folk stirra in i sina smarta telefoner i hopp om att displayerna är fyrar i ensamheten, fast messen de skickar mest verkar vara ekolodningar utan svar. Min telefon sover i fickan, jag är för upptagen med att hitta nya detaljer i det jag – alldeles för länge – inte kunde se; skönheten i nästan allt.

En gång var jag kär i en skånsk flicka. Vår första kyss ägde rum i en rätt dyster gränd, strax bredvid en liten marknad, i Kunming i Kina. Hon kallade mig omväxlande poeten och ordhora. Det förra var jag, det senare var mitt jobb.

Jag har fortfarande samma jobb, men jag är en ordgud i dag. Det vet jag, för det har min snälla läsare Katarina sagt tusen gånger (minst) på twitter.

Lustigt nog svarade jag i dag på en fråga om vad jag lärde mig under tiden på Handels: att ifrågasätta andra var mitt svar. Jag tänkte inte att jag redan innan dess hade en fil. kand i att subjektivt bedöma och kasta runt mig själv tills jag inte visste vad jag kunde och körde ett säkert spår.

När jag var kär den där natten i Kina var orden plågade. När det gick sönder, efter att vi hade lyssnat på Eldkvarn tillsammans i Annedalskyrkan, var orden plågade men samlade; det är så det är, så blir det bara.

Jag var en ordhora; skrev för att överleva ekonomiskt och materiellt. Dagarna var bra, men jag hade alltid minnet av tidigare år och sektperioden som en hotande katastrof. Jag bytte jobb, fortsatte att vara en ordhora – även om det gnistrade om gråstenen ibland.

Jag tror att början till mitt djupaste mörker, men också den största ljusexplosionen, kom när allt som jag trodde på havererade för två år sedan. Ivrigt sprang jag, tidigare berusad av augusti – nu novemberbakis i september, rätt in i svärtan. De vackra orden staplades; vackra och vilsna ord. Små korn från ett hjärta så oförklarat svävade fritt och jag ville vråla: nej, det finns inget vackert här.

Allt förändrades igen för nästan ett år sedan. Ett beslut, en första titt i spegeln. Trött, glåmig, blek och bara lite, lite vid liv.

För första gången gavs inga löften vid nyår. Allt jag sa till stjärnorna den natten har jag hållit fast vid. Jag lovade inte, jag bara valde.

Det, och att öppna min Pandoras box på vid gavel i april, var de två grundstenarna. Sedan har jag bara fortsatt att bygga. Ibland blixtrande fort, men aldrig har jag sprungit så fort att inte eftertänksamheten hunnit ikapp och, utan att flåsa, kunnat råda mig.

Jag har fått le mot de som förtjänade ett leende. Jag har förlorat sorgen som alltid blandade svart i mitt röda hjärta och gav det en rostig ton. Alla dagar är inte mirakel, men det finns alltid ögonblick att vårda i de fånigaste regnen numera.

”Du verkar inte ha några issues”, sa L förra helgen när vi fikade. Det var så skönt att kunna le då och ärligt säga: ”Nej, det har jag inte.”

Mina ord är vackra nu, det tycker till och med jag. Jag har ord över till alla jag bryr mig om, men staplar inte tomma, välformulerade råd och annat som bara är chimärer. Ibland sparar jag orden till min lilla anteckningsbok. Ibland hamnar de i den stora, öppna och konstiga bloggen. Ibland behöver jag orden och stunden för att vårda mig och den rätten har och tar jag. Det är en vacker egoism som gör att jag har mer av mig att ge när jag väl ger.

Jobbet  låter en viss typ av utmanande flod flyta fram. En annan mynnar i ett rasande vattenfall som beskriver allt jag vill säga. En bäck, ibland ett hav är berättelsen som blir en bok (ja, den blir det – det går framåt).

Och, jag har ro och mod att inte skriva ibland.

Förr skrev jag för att överleva, och kanske levde jag bara när jag skrev om den fantasivärld som låg precis innan nästa nej.

Nu lever jag, oavsett var pennan är. Jag kan doppa den i mitt hjärtas bläck, eller lämna den i vapenhuset utanför min själs trädgård. Hur jag än gör så är allt bra, och kanske skriver jag även utan penna numera. Allt mina ögon ser blir historier. I dag såg jag två löv som liftade med en rullväska, kanske längtade de söderut och trodde på en ny sommar?

Jag var en ordhora, fast en bra sådan. I dag är jag, om än ytterst ödmjuk, en ordgud.

Om det känns bra? Fråga mig det om vi ses, så ska jag inte säga ett enda ord utan bara le mot dig.