De hungriga och matematikern

Det var verkligen en hemsk syn. Jag hade precis kommit in på ICA när ett gäng rätt bastanta typer, och inte på grund av hård träning om vi säger så, dundrade in. En av dem hade kedjat fast en matematiker och släpade den lille gråtande mannen efter sig.

”Kakhyllan”, väste truppens ledare och så marscherade de dit. ”Kalorier per krona”, skrek de åt den sorgsne matematikern och så fick han räkna på vilka kakor som gav bäst utväxling. Därefter fortsatte de mot godishyllan där han utvärderade allsköns färgad skit för att få fram det optimala sockerintaget. Vid chipshyllan höll han på att dö av skräck när en synnerligen vildögd dam höll fram en påse vickningschips och dipsås. ”300 gram av det här, dipmix och 2 liter cola. Räcker det för att få ihop 3000 kalorier på en kvart?”

I ett obevakat ögonblick befriade jag matematikern, tog hans plats och bad honom sticka och räkna integralkalkyler eller något annat som var för smalt för att dessa monster skulle notera det. Han tackade mig för mitt offer med π kramar och drog iväg.

En av de korpulenta tittade på mig. ”Hallå, vem är du? Var är matematikern?”

”Lambda upphöjt med Opus Dei är lika med Delta Force genom Carpe Diem”, sa jag.

Det verkade övertyga dem och så drog de vidare med mig. När vi nådde grönsaksavdelningen höll jag på att falla ihop och tog mig för huvudet, samtidigt som jag gnydde.

”Vad är det, räknenisse?”

”Kaloristrålningen från palsternackorna, den bränner sönder min hjärna. Det känns som om talet är oändligt stort.” De tittade på varandra, fyllde en korg med palsternackor och hotade butiksmedarbetaren med stryk om de inte fick fram fler palsternackor.

”Purjolöken”, ropade en av dem.

”19000 kalorier per 100 gram, men skit i den – satsa på rädisorna, varje krona ger er 200000 kalorier.”

”Morötter? Auberginer? Squash? Rotselleri? Paprika? Ingefära?” De skrek i munnen på varandra och jag hade fullt upp med att svara: ”250000 kalorier. Det där kan vara en miljon kalorier. Menar ni styck? Jag kan inte räkna på ett kilo, det blir så jädra stort tal. Kan någon hämta en svart tavla, det går inte att räkna ut en sådan storhet som kaloriantalet i kiwi utan krita och formler.”

”Dumpa chipsen och kakorna, vi måste få plats med fler grönsaker. Vad är en rödbeta värd i kalorier?”

”En låda jordnötsringar och 14 kilo godis av sliskigaste sort”, svarade jag.

När vi lämnade butiken skrattade de sig halvt fördärvade. För bara 359 kronor hade de, om mina kalkyler stämde, fått med sig 15 439 234 321 kalorier.

”Du har förtjänat din frihet, matematiker”, sa en av dem och lossade kedjan.

Jag tackade, gick och tittade bort mot butiken igen. Där stod den magsuraste delen av personalen och de såg inte glada ut (what’s new?).

”Du har inte ätit ostbågar på elva månader och nu har du vänt vår andra huvudmålgrupp från snacks- och kakhyllan”, sa en av kärringarna i kassan. ”Ta honom”, skrek en annan och så jagade de efter mig med samma energi som de brukade bemöta mig med när jag handlade.

Jag kunde, med andra ord, lugnt släntra därifrån utan minsta rädsla för att bli fångad.

Mitt gym hotar mig till livet

När jag vaknade i morse låg det en kettlebell på andra huvudkudden. Förskräckt tog jag mig ut i vardagsrummet och vidare till hallen där jag snubblade över ett träningsband som någon spänt som en snubbeltråd. Jag slog i golvet och huvudet träffade en yogamatta som låg där dörrmattan brukade ligga.

Yr i huvudet insåg jag att köksdörren var nedskruvad och där hängde nu en ribbstol. Min favoritfåtölj var också borta, ersatt av en funktionsträningsmaskin. Fotpallen hade fått ge plats till en bodypumpbräda och mitt fina, stora soffbord var utbytt mot en pilatesboll. Ovanför teven hade någon bundit en snara av två hopprep.

Jag svalde hårt och plötsligt hördes en krasch från köket. När jag väl rusat dit hittade jag en hantel invirad i en tidning.

Det är tämligen uppenbart att mitt gym vill säga mig något …

 

När internetgeeksen tar över marinkåren

God morgon, flickor. Får jag se ett BFG. Klockan är 03.30, AYT? Jag hör inget! Vad är det här för CAUL?

Och du, gör dig av med ditt BAS. Va? Är det för tidigt för dig? DILLIC. Hör du det? DILLIC.

Okej, om någon vill bli BIC i dag så vill jag se den personen COTFL nu, ASAFP.

Inte det, fjollor? Då kan ni räkna med EIF idag. BBIAF, ska hämta piskan, ni ska bli BBR. BBFN.

(tio sekunder senare)

DND, allihopa och det är EOD på det. Det blir fan inte EZ idag, F2F, FFS!!! Herregud, ni är ju FUBAR allihopa FCOL.

Bra, korpral, G1. Du kan det här med GD&RF. Ni andra, sa jag GD&WVVF? Nej, ni är GIGO, för satan, GMAFB. Jag borde be er GOOH, men det är GTABO på er. Du i hörnet, du som är en JAFO, ditt beteende är N/A. Du är här, men AWOL. OMFG, det är OTF för dig. Ned på marken, det här är PT, det är AFK och IRL.

Sluta upp med det där, tvätta bort ditt LOL ur fejset. Ned i gyttjan och ROFL. Ge mig 20 LMAOROTF. Va? Inget kul, nä jag tänkte väl att det skulle stoppa dig från att LMFAO.

IMHO, ni är allihopa POS och SOB. IAIYH, men fan inte i musklerna.

PRTO, det här är QED, en barnunge klarar det men ni har SNFIAA. Ni där borta, STFU. Va? För tufft – SUNOILTY på dig, du är SOL idag. Din lilla häck är min. Skoskav? TFB, tro inte att du får någon TLC, det vore väl TFE, TFDS. Ser jag ut som en teddybjörn? TBNT på den inviten, Shirley. TS är mitt svar på allt ert gnäll. WGAS om ni har skoskav i krig, tror ni Charlie säger WTF? Nä, han tänker WYSIWYG och knäpper er som fallfrukter. Och det finns inga extraliv i krig. Ni är WAFWOT hela bunten och Y3 till döddagar, YBYSA att YSS, kretiner. Game over. Utgå!

Jesus och tomten slåss utanför huset

”Advent betyder väntan!”

”Nej, det betyder ankomst. Min ankomst!”

Jag ryckte till av de upprörda rösterna och gick ut på balkongen. På gatan stod Jesus Kristus och Jultomten och skrek på varandra. Rudolf med röda mulen och Jesus åsna tittade på varandra och skakade på sina skallar.

”Lägg av”, skrek jag. Männen tystnade och vände sig mot mig. ”Se på er, två skäggiga män som tror att de har monopol på den här tiden av åren. Att ni inte skäms att bete er som ett par välavlönade politiker.”

”Advent betyder väntan, väntan på mig”, sa tomten. Det brann till i Jesus ögon och hans fridfulla uppsyn var inte mer. ”Advent betyder ankomst, Herrens ankomst.”

”Enligt Wikipedia kommer advent av adventus som betyder ankomst”, sa jag. Jesus skrattade och skrek ”touchdown”. Tomten såg rött och började svinga sin julklappssäck mot vår Frälsare som försvarade sig med palmblad.

”Lägg av”, skrek jag, mycket medveten om det fantasilösa i att använda samma skällsord. Det var meningslöst. Grälet övergick nu i en rejäl nävkamp. Tomten hade en fin uppercut, det ska erkännas, medan Jesus gick med vänstern före. Smockor blandades med verbala råsopar:

”Förvandlar vatten till vin? Fint, hjälp folk att kröka mer” … ”Kryper ned i skorstenar nattetid för att klappa barn. Hej, pedofil” … ”Föder 5000 med fem fiskar och två bröd. Fint med genmanipulerad mat, va” … ”Rotar i folks strumpor, sniffar du på kvinnors trosor också?” … ”Du umgås med folk som säljer dig för 30 spänn och du ska rädda världen?” … ”Är du och renarna verkligen bara vänner?”

Jag drämde igen dörren och stängde ute bråket. Vi har en tid på året när folk antingen blint förlitar sig på en som ska rädda världen och frälsa oss alternativt panikköper avlatsbrev i form av dyra leksaker i tron att lyckan och friden kommer inslagen.

Båda lösningarna är fantastiska i teorin. I praktiken är det förstås vi som måste förstå, agera och göra deras jobb. Jesus och Tomten kommer tyvärr att fortsätta att slåss tills ingen av dem orkar längre.

Jesus sekonderas av de bokstavstroende. Det är de som vantolkar och förvanskligar allt vad gott budskap heter i syfte att tillskansa sig makt på Jorden under skenet av att vilja hjälpa oss till evigt liv i Himlen. Det är människorna som säger sig stå för det goda, men hamrar in ett copyright-tecken i Bibeln och gör religionen till ett allt annat än gudomligt instrument. De syr igen hans ögonbryn, peppar Jesus och låter honom villigt dö på korset gång på gång för att det gagnar dem.

I Tomtens ringhörna står de dödfödda prylmånglarna. Det är de som Jesus kastade ut ur templet, så då valde de Tomten. De är fast övertygade om att det enda måttet på tillväxt i den här världen är att deras resultaträkningar, bonusar och midjemått sväller. Det gör inget om det sker på bekostnad av att alla vi andra öser onödiga gåvor för pengar vi inte har över barn som verkligen inte orkar tindra mer. Samtidigt ger de förstås lite nödtorftig CSR i form av gåvor till de hungriga och så blundar alla. De viftar med en handduk mellan ronderna, triggar Tomten och låter honom vakna ensam på Nordpolen så fort julen är över för att han är överflödig.

Jag tänder första ljuset. Det har inget med någon bestämd figur att göra. Det lyser för mig, för dig och alla andra som står mig nära och lovar att den här julen ska bli den bästa, varmaste och mest innerliga någonsin.

 

Vill du?

Det är mitt i natten. Den sista nattbussen har lämnat en bortglömd hållplats. Du missade den med en sekund eller några år. Du sjunker ned på bänken. Försöker gömma dig bland sprickorna i de utmattade plankorna på bänken. Du läser de inristade könsorden och tittar på tidtabellen om och om igen i hopp om att du såg fel, att din klocka eller pappret på väggen har fel. Att det inte är för sent, bara sent.

Ibland åker en taxi förbi, men dess tända skyltar är släckta till förmån för de som stoppade bilen tidigare. Varje bil är full med berusning, nykterhet och hemlängtan som ska förverkligas. Du sträcker inte upp fingrarna ens. Du tittar uppgivet ned i marken, räknar tuggummin, och undrar varför det är så här. Med darrande fingrar slår du numret till taxicentralen. Det tutar upptaget, som det gör när alla vill hem samtidigt. Du ringer igen och igen och igen. Upptaget.

Det är inte långt hem. Du bor på andra sidan vägen och bara en smal gångväg åt rätt håll. Jag står där och ropar på dig. Du tittar tillbaka, tillbaka längs vägen du kom från, vägen där du struntade i att följa din GPS. Du längtar tillbaka, bara en promenad till. Du vill att jag följer med, men det är en smal, krokig och intetsägande väg som egentligen är en labyrint och en återvändsgränd när man låter dagsljuset falla på den. Skulle jag gå bredvid dig hade vi bara lyckats tappa fotfästet och knuffa varandra ned i djupa diken.

Jag kan säga, jag kan råda, jag kan önska, men jag kan inte vända åter. Vi stod där för flera år sedan och jag följde mörkret då, trots att jag längtade till ljusets dusch. Jag gör det inte igen. Det finns inget i att försaka mig själv som räddar dig.

En blodtransfusion till behövande och att ge en njure är vackert, att åderlåta min själ och låta den bli sydd till en plastpåse där du slänger förnyelsens skräp är bara vansinne.

Jag står vid en slags knutpunkt, möjligheterna. Kom hit, ropar jag. Det är inte långt att gå, bara en liten bit bort från allt som redan är dolt av natten. Solen går upp bakom mig, förstår du inte det? Hör du mig?

Du vill gå tillbaka, jag ser det i din hållning. Kanske välja ett annat spår, men du vill gå tillbaka. Det är din värld, men den planeten är inte rund längre, den är platt nu – och när du gått där tillräckligt länge kommer du fram till kanten och faller ned i intet.

Kom till knutpunkten, här finns möjligheterna. Jag ropar en sista gång och fortsätter sedan att vandra. Jag hoppas att jag hör dina steg och ropet: vänta på mig. Jag kommer inte att vänta, men hoppas att du blir förbannad och kommer ikapp mig, och inte minst dig själv.

Kommer du? Vill du?

Varför gör du mig så ont?

Jag har låtit dig gå som du vill.

Även när du har rusat ifrån mig har jag varit glad när jag funnit en smula av dig, tackat för det och försökt göra det bästa av situationen.

Ibland har jag inte haft dig och känt stressen krypa på.

Du har visat mig rätt, du har pekat som du vill och jag har följt dig slaviskt.

Ibland är det så tydligt att du inte är på min sida, men jag har ändå trott på dig, litat på dig, låtit dig vara den du är.

Jag älskar dig och även när jag får för lite av dig är jag lycklig.

Visst, ibland vill jag vrida dig tillbaka – och ibland vill jag förstås snabbare framåt. Men, jag stannar alltid här och nu. Jag låter dig bestämma och förflytta dig och mig i din egen orubbliga takt.

Jag lärde mig förstå dig som ett barn. Jag har stolt burit dig på min arm. Jag har dragit upp dig när du har tröttnat och inte vill visa dig längre.

När du stannat, och ljuger så fort jag ser på dig, har jag sett till att du kan röra dig igen. När du inte har någon kraft kvar har jag funnit batterierna som ger dig energin att fortsätta.

Vart jag än far ser jag till att anpassa mig efter dig. Jag låter dig bestämma över natt och dag. Oavsett hur jag känt inför det har jag lyssnat till dig varje morgon. Jag kanske vill dra på det, men jag vet att du har rätt och följer ditt budskap.

Jag har aldrig behandlat dig illa. Jag kanske snubblade i livet i nio år, men jag försöker utnyttja allt det vi upplever tillsammans på bästa sätt. Jag gör dig aldrig illa. Aldrig.

Så, varför i hela ##€%€%€&€&€%”€% ger du mig en sådan vidrig jetlag den här gången? Va? Har du något att säga till ditt försvar, tiden?

Jag sover. Hon spyr.

Sista dagen i New York för den här gången (jag surfade efter en ny resa bums efter hemkomsten) började tidigt i går morse (NY-tid) med en tur till Harlem. Ännu en ny värld. Det regnar. Det är 30-40 personer som jobbar med filmen i dag. Överallt möter man coola, leende och sköna typer. Jag går förbi gamla (Lenox Lounge, Sylvia’s och Apollo) och nya (Red Rooster) klassiker i stadsdelen.

En ambulans med en klagande sirén fastnar i trafiken, dess ljud blir än mer ihållande och det låter verkligen som om den skriker: äh, kom igen, släpp fram mig. Träden är fortfarande höstbrokiga. Husen är lägre och coolare. Det händer mycket i Harlem.

På väg mot en sista måltid åker vi förbi det ena landmärket efter det andra: Lennons hus, Central Park, Broadway, på sidogator pumpas Macys stora parad upp.

Det är så mycket reklambudskap. Det är så mycket ljus i centrum. Det är så USA. Det är så … för mycket på de gatorna.

Trafiken är vansinnig, förarna är vansinniga, trafikhornen är vansinniga. Vid en korsning blir det kaos och till slut får några privatpersoner pussla så att den bilen flyttar och släpper fram den. Det är dagen innan Thanksgiving och alla tycks vara på väg någonstans – och alla tycks köra själva i alldeles för stora bilar.

På restaurang Felix är det livat. Tio män, blandade amerikaner och fransmän, är precis så fulla som man kan vara vid fyrasnåret, men de har tagit fel på eftermiddag och natt. Tomflaskorna tornar upp sig. Männen vinglar, sjunger, tappar telefoner. Och när man inser att kocken är en av dem, tja – varför beställde vi här?

Taxin till flyget är vansinne. Föraren pratar – konstant – i sin telefon och byter samtidigt fil ungefär 100000 gånger. Han kör småvägar för att undvika motorvägskaoset och tar oss dit otroligt fort. Vi ser Manhattan torna upp sig till vänster om vägen. Det är en fullständigt makalös syn. Varje fönster i varje skyskrapa är som de lampor rymdskepp alltid hade på sina kommandobryggor i gamla tv-serier. Det är en otrolig ö jag lämnar, helt otrolig.

JFK är mytomspunnen. Och skittråkig. Det är en dröm när vi får gå ombord och nästa överraskning är att vi har stolarna vid ingången – hur mycket benutrymme som helst. Vi somnar innan avfärd. Vi väcks knappt av den oerhört kraftiga turbulens som slår till. Flickan i stolen bredvid mig kräks. Jag har ett svagt minne av att hon vänligt förmanas om att hon borde ätit lite mer av maten och druckit.

Vi landar mjukt som sammet. Orsaken är att vi har tävlingshästar i bagageutrymmet och de gillar inte hårda nedslag (no pun intended). Det känns tryggt att man kan landa mjukt, men skiter i det om det inte är fyrfotingar ombord.

Schiphol är kul, men tack vare medvinden landar vi en timme för tidigt. Mellanlandning är lite som mellanmjölk och mellandagar, inget särskilt spännande. Äcklig mat, flanerande i butiker som dödats av nätet och Pricerunner tar vid, och sen går planet hem till Göteborg.

Inga köer. Inga skyskrapor. Mycket jetlag.

En grym vecka är över: Göteborg – Lund – Stockholm – Göteborg – Paris – New York – Amsterdam – Göteborg. Jag har 200 bilder i kameran och en miljon i skallen.

Dags att surfa lite NY-resor tror jag …