Jag mötte en av dem

Ibland är det som om ett kort ögonblick, kanske bara en hundradels sekund, känns som om det varar i tusen år.

Jag mötte en av dem i går.

Först kände jag inte igen honom. Han tittade på mig, jag undrade varför. Tusen överläggningar inleddes i mitt intensiva hjärnkontor, bilder studerades, förkastades och så fick jag fatt på rätt foto: han!

Redan där kändes det som om ögonblicket hade pågått för evigt.

Nästa kaskad var ett till synes oändligt och virvlande virrvarr av impulser, bilder, minnen, namn, datum, ofärdiga saker, påminnelser och annat som bara kastades runt innan jag log och sade hallå samtidigt som jag sträckte fram handen.

Då hade en evighet gått, eller om det var ett litet ögonblick.

För alla andra i närheten var det nog bara ett oansenligt möte som ingen ens funderade över; två gamla kollegor som sprang på varandra och sa hej, hej, hur mår du då, det var länge sedan.

För mig var det en befrielse till. Vi bytte ord som man gör när man inte setts på länge, men inte har någon anledning att veta mer om varandra, för att man lever i olika världar. Jaha, du håller fortfarande på med ditt gamla jobb? Två barn? Vad kul. Nej, fotbollen är inte så dominerande längre. Va? Reklam är vad jag pysslar med. Hälsa din fru.

Det viktigaste var den korta beröringen av de där åren, han har också lämnat föreningen. Jag tittade på honom och sa: ”Den människan jag var då, den människan finns inte längre.”

… och stegen var ohyggligt mycket lättare när jag gick därifrån.

 

2 reaktioner på ”Jag mötte en av dem

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s