Gårdagen som försvinner igen

Gårdagen ville komma ikapp mig när jag gick en dunkel promenad under broar och längs en tidigare hemsk gata, nu ett nyfött och identitetssökande stråk.

Långsamt släntrade jag förbi La Vacca som var färdigdukat, men för vem? Det var tomt i lokalen och de dystra Jack Vegas-maskinerna vid entrén vände mig ryggen. Inte ens de som drömde om att vinna 500 kronor fanns där och förlorade allt. Gårdagen tycktes bo i denna tomhet, men ville inte gå hem, den ville jaga mig.

Det var en timme efter rusningstid, när alla som desperat ville lämna den här delen av staden, att döma av alla signalhorn som levde upp vid femsnåret, var borta och gatorna gapade förvånat tomma. Helgköerna var ej mer och om alla riktningar hade fått grönt hade det ändå flutit på. Gårdagen såg sig om åt alla håll. Jag såg bara framåt och hur den gröna gubben pekade mot höger, mot en vacker vän och en vacker röst.

Jag passerade rätten där domarna oftast gör rätt och fotbollsarenan där de nästan alltid dömer fel. Trots att säsongen sagt farväl behandlades mattan av den importerade ljusterapin. Utifrån såg arenan ut som ett förstelnat disco där alla redan gått hem med någon. Vissa mornar, när jag vandrar på andra sidan kanalen, kan jag se trutar sväva över arenan. När guldljuset belyser dem ser de ut som guldfåglar, eller kanske små folkhemsfenixar. Den här kvällen var det tomt på den här himlen. Gårdagen smälte ihop med tystnaden och försökte smyga sig på mig, men trampade på ett ännu inte förmultnat löv, en försåtlig mina för gårdagen, då höstlöven påminner oss om att det finns en vår att längta till.

Mina händer frös och gick i ide i jackans fickor när jag tittade in på ett sömndrucket Max och fortsatte mot Trädgår’n och Heather Nova. Gårdagen fick håll och jag vandrade leende mot morgondagen, det som är i dag och nu.

Nu, när jag skriver det här, är gårdagen försvunnen. Dess hölje klamrar sig fast i orden ovanför, men dess essens finns inte mer. Besluten och tankarna under fredagen har slagit rot och skuggade gårdagens hägring tills den vissnade bort.

Jag blir aldrig klar. Jag undrar ibland om jag inte älskar den tanken allt mer intensivt. Alltsedan jag fick fason på saker har jag befunnit mig i en positiv spiral. Ibland dyker plötsliga sorger upp, saker händer, människor visar att bakom clownmasken de köpt på Buttericks finns den verkliga skojaren – och jag stannar till, rycker till och hör gårdagen närma sig. Än en gång ökar jag då stegen, ser framför mig och kan sortera det hela.

Törntaggarna blir flisor, blir rispor, blir ingenting.

Gårdagen tar stryk. Igen. Och ingenting gör inte ont. Hur skulle det kunna göra det egentligen?

Men gårdagen försöker komma igen, det vet jag. Jag blir aldrig klar, det blir ingen av oss om vi säger att vi är nöjda, fast egentligen bara är liknöjda. Jag är lycklig, men vill mer – utan girighet, men med lust. Jag har älskat och kommit – vem som gjort det vill inte uppleva orgasmens liv och död gång på gång?

När gårdagens ingenting jagar mig, då väcks någonting till liv och sliter tag i mina revben, skakar dem som om de var galler i en fängelsecell, och vrålar: släpp ut oss, låt allt explodera.

Och jag släpper fram hjärtat och själen varje gång. Utan eftertanke. Utan fasa. Gårdagen dör i varje fältslag.

Jag blir aldrig klar, men är alltid bättre än gårdagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s