Paret framför mig byter kassakö när det knasar framför dem. Den ledsne kassören håller upp en purjolök mot kassan mittemot. ”4629”, svarar hans kollega och han knappar in det. Det här med PLU-koder är inte hans grej.
Förtvivlat försöker han lära sig datorns knappar och att bara trycka blått, brunt och gult, som basuneras ut från den andra kassan av en lärarinna som samtidigt tar hand om sina kunder. Han får inte till det.
Så är det min tur. Jag inser att jag, typiskt nog, har fyllt bandet med potatis, palsternacka, rotselleri, kålrot, purjolök, gurka, paprika och lite annat. Hans enda räddningsplankor är laxen och kycklingen som har självgående EAN-koder. Visserligen lyckas han dubbelblippa laxen, så att jag får hämta den från bandet och göra om allt, men det är ändå någon form av komfortzon för honom.
”Vad är det här?”
Han håller upp rotsellerin, och jag svarar sanningsenligt. En gammal man, näste kund, frågar om det inte är en majrova. Kassören ser olycklig ut. Han har inga PLU-koder i huvudet, fusklappen är borta, datorn fungerar inte och nu får han två olika bud.
En kollega kommer förbi och hittar koderna gömda på stolen i kassan bakom honom.
Han frågar om rotsellerin igen, lätt svettig och glömsk. Han har redan sagt ”det här går inte” några gånger för mycket. Han får svar från mig, hittar koden, och skickar iväg den.
Sedan tittar han på mig, väldigt olyckligt, och håller upp kålroten.
”Kålrot”, säger jag, fortfarande ytterst lugn i rösten, och strax efteråt nickar jag jakande när han håller upp en påse och frågar om det är palsternackor.
Då träder hjältinnan in. En flicka i kön säger fyra siffror. Hon förklarar att hon jobbar i en annan affär, men att det troligen är samma PLU-koder här. Hon har rätt, visar det sig.
Det blir en märklig fortsättning. Min kassör håller upp en frukt eller grönsak, en flicka längre bak i kön rabblar en fyrsiffrig kod och så slår han in den. Under tiden konverserar jag med den gamle mannen, näste man i kön som sagt, och får beröm för att jag tycks handla en mycket nyttig matpåse. Hans fru ler uppmuntrande mot mig.
Det är rätt skönt på sätt och vis, att världen tvingas stoppa ibland.
En vanlig dag hade det tagit en-två minuter att hjälpa mig, i dag tar det tio minuter. Jag går därifrån med ett stort leende, även om jag tycker lite synd om kassören som har timmar av PLU-kamp framför sig.
Men, han kommer att bli en grym rotfruktsexpert, den saken är säker.
Word up, Anjo 
Underbar historia!
Som det blir när verkligheten överträffar dikten…
Mitt hjärta blödde verkligen för honom. Han tyckte det var så jobbigt, stackaren. Det måste varit grymt stressigt.
Stackarn, känner verkligen med honom, i såna lägen är jag dock alltid lugn och försöker hjälpa och stötta, till skillnad från när jag stöter på någon som jobbat länge och är nonchalant, då är det inte roligt, no mercy på såna;)
Jag har också all tid i världen för någon som försöker.