Jag satte dit tillfället …

Det är visst tillfället som gör tjuven. När jag fick reda på det så grep jag tillfället i flykten, tog chansen och såg till att fånga dagen när jag ändå höll på. Sen gick jag till landsfiskalen och begärde att denne skulle bura in busarna. Han lade omedelbart ned utredningen, som självdog på golvet.

Jag kände mig besviken, såg hur mitt civilkurage trampades på, och kände mig modstulen, jag ville skylla tillfället för stölden, men det fanns precis bredvid mig – det var oskyldigt.

Kanske såg jag inte den stora bilden ur rätt synvinkel, tänkte jag. Så jag lånade andras glasögon för att via dem, med egna ögon, se på saken. Jag kastade nytt ljus över det hela, men bländades och famlade lite i mörkret ett tag och bestämde mig för att gå hem.

Jag tog mig på någon annans skor, men snubblade för att de inte var min storlek, och samma sak hände när jag iklädde mig en annans kostym. Det var dessutom casual Friday och alla andra hade kejsarens nya kläder på sig, vilket fick mig att rodna och känna mig naken (något märkligt givet sammanhanget).

Trots fel skor valde jag att gå min egen väg när jag gick i cirklar som katten kring het gröt och till sist slog jag mig fri, men jag hade aldrig varit fången – så det kändes verkligen som ett slag i luften.

Jag frågade ett ögonblick efter vägen hem, men det försvann innan det hann svara. För att inte gå vilse valde jag att stanna i nuet. Jag frågade en minut om den hade en sekund, den hade sextio, och då undrade jag om den kunde låna mig pengar till en taxi.

”Det kan löses vid första bästa tillfälle”, sa minuten.

”Jag har dåliga nyheter”, sa jag. ”Tillfället är gripet och förd till landfiskalen.”

”Aj”, sa minuten. ”Då finns inget hopp och dessutom är min tid ute.”

Jag försökte dra in minuten, men den stannade ute och försvann snart utom synhåll. Jag hade inte ögon i nacken och vågade inte vända mig och se bakåt, eftersom jag då hade varit blind för vad som komma skall.

”Det finns hopp”, skrek jag och bevisade det genom att lyfta från marken, sen utmanade jag allt och vrålade ”far och flyg”, men jag var inte tillräckligt oviktig för att bli tyngdlös och stod snart, hopplös, på marken. Förtvivlat jordnära tog jag de första stegen hem, men reste snart stegen mot himlen för att nå stjärnorna. Jag nådde trädtopparna, och det var granar, men jag fattade inte ett barr, inte ett enda, och föll till marken.

Jag landade och svimmade så att jag vaknade till liv igen. Klockan var kvart över åtta någonstans i världen och polisen hade stängt. Jag orkade inte tänka själv, så jag tog den på fri fot satta chansen, fångade sen dagen och när dagen kroknade grep jag tillfället i flykten.

”Jag är inte den som gör tjuven”, sa tillfället och försökte kasta av mig.

”Jag vet det nu”, sa jag och klappade tillfället på halsen. ”Galoppera till Borneo nu. Jag behöver en drink.”

 

 

 

 

 

4 reaktioner på ”Jag satte dit tillfället …

  1. Taggat som en vanlig dag, men du lyckas i skrift göra varje vanlig dag ovanlig, I take a bow 😉 Har funderat på att göra ett försök att återuppta min gamla blogg, och publicerade ett inlägg där idag. (efter över tre år, en liten lätt paus bara) Samtidigt vet jag inte hur många fler bloggar det finns plats för i folks medvetande. Marknaden är lite mättad 😀 Kanske ska jag hålla mig till att bara läsa de få bra som redan finns, som din. Vi får se! För övrigt, vad händer med boken?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s