Döda mig ärligt

Döda mig ärligt, det är okej. Be mig bara inte att vända mig om, eller gömma mig bakom en bindel. Skjuter du mig i ryggen kommer jag aldrig att dö på riktigt, förstår du inte det? Jag vill att du ser på mig när du ska döda mig och sen behåller blicken, lika stolt, när min blick vrider sig mot mitt hjärta. När jag tittar på den röda pluppen från ditt lasersikte som  hittat mitt hjärta, då ska den inte darra. Jag vill att du ska vara säker på avtryckaren, veta vad du gör, veta att du dödar mig. Jag vill titta upp, från ett fixerat sikte, se dig i ögonen, nicka och säga ordet som avslutar allt: ”eld”. Alla andra försök att döda mig är inget värda och utan verkan.

Döda mig ärligt, det är okej. Säg nej när jag möter ditt ja med en fortsättning. Besvara min fråga, istället för att spika upp mig med låtsasspikar på ett kors på ett Försenenings-Golgata längs en påhittad, påklistrad och fånig Via Dolorosa. Släng inte ur dig tomhet, i tron att det ska fylla en lust som behöver fyllas med verklighet. Fyll inte fickorna i mitt hjärtas äppelknyckarbyxor med din egen osäkerhet och dina uppskjutande nedmonteringar. Säg ingenting från dag ett, så finns inget att sörja sen, inget att skyla över, ingen gris att måla. Skratta inte falskt för att försöka nästla dig in i en harmonisk melodi som förtjänar så mycket bättre toner än dina. Fortsätt inte charaden med ännu ett ‘vi måste ses’ när mitt svar ‘när’ sliter sönder dig och förvandlar dig till en saltstod.

Döda mig ärligt. När du gör det lever jag mer än någonsin.