I mörkret är min penna glödande kol

Jag hittar inte bort, inte längre, inte ens kortare tid.

Så många nätter, när jag fortfarande somnar ensam, slås jag av det. Förr fanns ingen kudde mjuk nog att krama, utan att egentligen kännas som en stum mur, krönt av krossat glas som skrek: håll dig borta, håll inte mig.

Var glaset halvtomt eller halvfullt förr? Eller sönderslaget och varenda skärva intryckt i en sorglig slinga runt ett hjärta, av alla sår tömt och dränerat på färskt blod? All livskraft sörplad av en vampyr jag aldrig såg och som jag inte ens kände mig skändad av?

Herregud, dessa år när jag lät mig vara ett lamm, lät mig klippas och sen köpte offerkoftan, spunnen av min egen ull, till ockerpris. Varsågod, öka krediten – du kan ändå aldrig betala tillbaka, så låna lite till. Lägg skuldsedeln i våga-inte-skålen bredvid suckarna som travades som misslyckat brända gummidäck på en skrot av sämre sort.

När tog det slut? Spelar det någon roll? Vem bytte tonart? Vem laddade ned ett wordfeud i min själ och gav mig maxpoäng för orden längtan och åtrå, men minuspoäng för uppgivenhet? Vem fick mig att förstå att lust är ett längre ord än förlust, om man bara ger sig hän?

Jag skriver och skriver, men inte som förr. Mitt typsnitt har fötter, jag är inte en formgivare, men jag kan följa mina texter, rad efter rad, stavelse efter stavelse. Mitt språk kan sin grammatik, men är en whatever-generation ibland, beundrare av Heidenstam, Tranströmer, Shakespeare, Boye och Patti Smith andra stunder. En gång var det mitt placebo, ett sockerpiller, en kick – nu är det ventilen som släpper ut lyckan och förvåningen gång på gång. Ostoppbart och utan korrekturbojor.

I det som var ett mörker, där är min penna glödande kol, en magisk trollstav.

Jag längtade bortom ord, det lät så poetiskt fint en gång innan tiden, men jag gör det inte längre. Orden tar inte slut, men de försöker inte locka dig med sig istället för mig. De skriver inte fällor över hål i mig, de fyller inte i något som inte finns. De springer ur porerna, ur huden, skickas från hjärtat med noggrannhet och vilda impulser om vartannat, kaos eller kaffe i rätt tid bara för att det är okej med båda två.

Jag förstår och föder mig i varje mening. Inte alltid kortfattat, ibland bara så att jag – och kanske en vän som jag äntligen kunde säga hej till, så försenat och så befriande – förstår vad jag menar och vill.

Jag skriver sagor och sanningar, vilka är vilka? Vad spelar det för roll? Jag har sagt det förr – är det säkert att vi lever i verkligheten? Tänk om drömvärlden är den sanna? Idévärlden står det i mitt riktiga pass, sinnevärlden är bara mitt nio-till-fem-jobb.

Jag skriver med blod, bläck, tårar, svett, saliv och kärlek. Det blir ibland lika märkligt som allt här ovanför, min disposition är konstant störd av vad som händer nästa sekund. Och, det är precis så som mitt icke-existerande manus vill ha det. Nästa rad är nästa andetag, hur kan den förutbestämmas? Den har aldrig fötts förrän ögon och hjärta sett något, känt något och agerat mer eller mindre.

Jag är lycklig, men så stannar euforin till och erkänner, fortfarande lyckligt, men nyktert: Lycka som min förtjänar dig, jag har något att ge som inte bara ska kläs i ord. Jag längtar inte bortom ord, men dit mina ord längtar.

Så, kom hit så snart du läser mig rätt.

Kom hit och ställ ditt vackra frågetecken framför mig. Jag ska följa dess smeksamma kurvor och sluta vid dess fina, fina punkt.

I mörkret är min penna glödande kol, en magisk trollstav, evigt brinnande. Men, släck ljuset, så lägger jag undan den och skriver, med dig, en erotisk saga som ingen penna någonsin fött utan att darra vackert.