Han njuter sin middag på papptallrik. Det är ett halvfabrikat, en i onödigt många lager plast inbäddad färdigrätt, med ovanligt många konstgjorda färgämnen och smaksättare. Till den ett nybakt bake-off-bröd och på skivorna ett light-smör samt skinka smaksatt med bokvedsrökextrakt.
Han sköljer ned allt med en apelsindryck, gjord på koncentrat från apelsin, men inte så mycket apelsin att den kallas juice. Den blir så stark då. Hans mage klarar bara enklare saker som minimjölk, den där standardmjölken är lurig, tycker han.
Till dessert äter han vaniljglass som bara innehåller vanilin, eftersom riktig vanilj smakar så konstigt. Kaffet, dessa frystorkade små pellets som sparar så mycket tid jämfört med bryggkaffe, smakar metalliskt – och ändå rör han om med en plastsked som han slänger direkt.
Efter allt detta kastar han i sig vitamintillskott, proteintillskott och omega 3 i tablettform. Och eftersom han är lite mån om hälsan, men ändå vill gotta sig, dricker han några burkar Cola Light, inget socker, bara ersättningsprodukter. Noll kalorier, fantastiskt.
Han sätter fast den elektriska magskakaren runt magen och sätter sig vid datorn för att träna lite.
Han tillbringar lite tid i second life, den virtuella verkligheten där han känner sig så hemma, och twittrar sen lite med några som han tror är som han, han har aldrig träffat dem.
Han känner sig ensam och ringer en dejtingtjänst per telefon, men saknar verklig mänsklig kontakt och vadar igenom profilerna på en nätdejtingsida istället, lämnar avtryck och säger hej och skriver några rader. Han kopierar raderna och lämnar dem lite här och där. Varför skapa nytt när man kan kopiera originalet om och om igen?
Datorns artificiella intelligens styr hans liv, men det är okej tänker han. Det finns så många falska profeter av kött och blod. Hur ska man veta vad som är sant och ljug när folk pratar? Bättre att hålla sig till datorns värld, där finns sanningen.
Så småningom tänder han en led-imitation av ett stearinljus, sträcker sig mot fjärrkontrollen och tar del av det äkta livet i några av alla dokusåpor som rullar på teven. Han tar några bitar godis, inte sån där bitter, mörk choklad, utan färgglada svampar som smakar lite hur som helst beroende på vilken färg de har.
Han blir än mer sugen på något gott och hittar några kakor i skafferiet. Det är fantastiskt hur de kan smaka färskt och fräscht, trots att de står i skafferiet i flera månader, funderar han. Ett tag är han sugen på att baka kakor, men har ingen lämplig kakmix och känner viss tvekan inför det här med ägg. Kan man lita på att de är nyttiga? De har ju ingen innehållsförteckning som han kan kontrollera i sin kemibok?
Eller kanske skulle man poppa popcorn, slår det honom, men han hittar inga micropopcorn. Det där med olja och majskorn känns konstlat, tycker han. Han bestämmer sig för att ta en skogspromenad och går för att ladda sin spelkonsol med lämpligt spel.
Plötsligt sliter smärtan tag i honom. Hjärtat. Det med de konstgjorda klaffarna. Han vill ta sig till telefonen, men rasar rätt in i den nyss uppsatta plastgranen. Falska glaskulor, av plast, studsar omkring samtidigt som han mjuklandar i en halmbock, gjord av plast, och så hamnar han på rygg – medvetslös.
Hans låtsaskompis rusar fram men kan bara konstgjord andning och efter alldeles för många år är det faktiskt det allra sista som behövs, så mannen driver bort, bort, bort … och dör. På riktigt.
Word up, Anjo 
Åh Anjo! Jag vet att det är värsta fjortistermen av alla men du äger verkligen. En så kort text och man känner ändå att man läst en hel bok, man känner honom.
Solo i tiotalet. Väl skildrat.
Du rockar bäver! ( =Ett fjortisuttryck som jag själv uppfann en gång, enbart för att rimma i en sångtext)
Det var en sorglig text. Välskriven, men sorglig. Även om den egentligen beskriver en inte alltför ovanlig livssituation. Sorglig, troligtvis mest på grund av den ensamma döden i slutet.
Samtidigt tror jag det finns människor som lever på det sätt som beskrivs, utan att egentligen må dåligt av det?
Spontant, ser jag texten handla om en kraftigt överviktig person, vars fetma begränsat det fysiska livets rörlighet, eller bara en, visserligen lätt neurotisk, genomsnittlig svensk singel, i en något mer ensam period av livet?
@Becka-Bex – tack du.
@Plastfarfar – man tackar.
@Malin – oj, det var ett uttryck det 🙂
@Archibald – jag tror du sätter huvudet på spiken här. Den är inte fördömande, eller fördummande, mer ifrågasättande och på ett sätt lätt sorglig i sitt anslag, samtidigt som den är lite spetsig mot vårt (jag inkluderas definitivt) förhållningssätt. När jag skrev var det dock inte en kraftigt överviktig person i centrum, snarare än blasé och uppgiven person som inte orkar ge sig hän (återigen, stråk av hur jag själv varit).