Drömmar och uppvaknanden (surrealism deluxe)

Jag fascineras av drömmar. Ibland är de vackra sagor, ibland hemska rysare – och rätt ofta verkar de skrivna på ett sätt som lättast kan beskrivas att en full bläckfisk sitter i en växel och kopplar telefonsamtal lite som den vill.

Mardrömmar har jag testat, vaknat skrikande i tron att ormar klättrar längs väggarna. Jag har deltagit i berättelser som jag hade behövt tusen urinprov för att motbevisa drogmissbruk som utlösande faktor.

Och, jag har fått min dåvarande sambo att undra:
vad i [censur] gör du med taklampan och lägg dig ned din [censur] dåre.
Hon var konstig, jag menar – vem brukar inte, då och då, stå naken i en dubbelsäng och rätta till en plafond?

Jag har testat det här med att drömma att jag gör något, komma på att det jag gör är en dröm och vakna, för att sen inse att jag bara drömmer att jag vaknar och så upprepar vi skeendet i några ryska-dock-led till innan jag faktiskt vaknar.

I veckan drömde jag att min reskamrat på en resa inom kort var tandläkare och att han skulle ta bort en visdomstand i min käke. Men, för att veta vilken han skulle åtgärda var han tvungen att börja från framtanden och slå på tänderna en efter en och räkna högt tills rätt nummer på tanden nåddes.

Jag måste hitta nycklar för att tyda drömmar inser jag.

Och, det gäller även de där härliga ögonblicken när jag vaknar, förvirrad, och får märkliga tankar. Tro mig, jag vet inte hur många olika monster, djur, skepnader och små figurer som stått i mitt fönster några sekunder innan jag kommit på att: det är krukväxten. Kalle & Hobbe-tavlan vid fotändan av sängen och tavlorna i hallen utanför, vi går inte ens in på deras skiftningar. Mamma har, långt efter att vi flyttat mil från varandra, suttit i mitt vardagsrum och läst tidningen samtidigt som hon varit utomlands.

Ni vet, det där med att vakna abrupt, det är märkligt. Man är vaken, men ändå inte. Det är som när någon ringer och väcker en:

Jag: Hallå

Polaren: Tjänare, hur är läget?

Jag: Broccolibuketter

Polaren: Oj, jag väckte dig visst.

Jag: Nej.

… och det är den uppenbara lögnen som brukar få mig att vakna till. Det skulle vara rätt intressant att få reda på lite mer om hur hjärnan tänker där och då.

Och, jag skulle vilja veta vad i mitt undermedvetna som i morse fick mig att, när klockan ringt, ligga kvar i sängen och – tyckte jag i någon minut – väldigt klokt resonera kring det självklara faktum att om tyskt ü inte fanns, då hade världen varit bättre. Min tes var lika enkel som oantastlig: Hade alla som heter Jürgen istället hetat Jurgen, då hade det aldrig funnits några nazister.

Eh?

Jag har alltid drömt mycket och alltid varit knäppare än normalt precis när klockan klipper till mig. Jag vet inte varför, men ämnet intresserar mig mer och mer … och intresset är dessutom starkt litterärt numera (teaser, teaser).

Så, om någon har kloka idéer om drömmar, tydning etc – kontakta mig. Är du lika knäpp som mina drömmar är du särskilt välkommen att höra av dig.

Hmm, det där med Jürgen, det kanske inte är så osant ändå.