Resan fortsätter

Fredag morgon i Skåne, lika grått som sinnebilden av Skåne är rapsgul – så grått är det. På perrongen i Lund står det Simrishamn på en skylt. Jag åkte dit, till en jag höll kär, en gång. Hon hade 60-talsklänningar och tyckte om att dansa som om ingen såg henne. Hennes röst var lika vacker som vår längtan var dödsdömd från den första kyssen. Men den sommaren, i hennes lilla by och i min stad, smekte vi varandra som rågen smektes av vinden på de drömmande fälten hon visade mig på Österlen. Vi åt glass på Harrys glassbar – där åt hundar gratis, för Harry var en retriever – och vandrade där tiden inte behövde stå still, den var helt enkelt överflödig. Efter första extasen ramlade jag ur hennes säng, men skrattet hennes motade blåmärken i grind.

Resan i dag går åt ett annat håll, österut mot Stockholms stad. Jag lämnar den del av landet där flickornas röster är som sockervadd för mig.

Den gråaste av himlar, och träd som är dystra, mörkbruna krokimodeller i uppgivna poser, ackompanjerar mig. Trädens nakna grenar vill inte dansa alls. Det känns som om hösten, så här på ålderns höst, blir altruist och låter sig reduceras till dova kulörer så att sommaren blir än mer åtråvärd. De få ängar som ännu är gröna förförs av en närgången dimma: ”Följ med till andra sidan molnen, där blir gräset grönare, där bor sommaren.”

Godståg passerar, vagnen i mitten får aldrig bli en flockledare. På stickspår står oönskade och övergivna ekipage. Det kommer spår från alla håll, en gordisk järnvägsknut och jag är i Småland.

En bebis skrattar, jag räcker ut tungan, mera skratt. Jag är min typ av clown i dag, en gainomaxåterfödd man på väg till vänner och krogarna på Södermalm. Bebisen jollrar, hans mamma kan få en stund för sig själv, och jag leker glada leken med en sådan som jag vill bli den största stjärnan för en dag – och dela scenen med den jag älskar.

På alla stationer är det lyckliga farväl. En farmor och en farfar vinkar adjö långt efter att tåget är ett minne blott. Blossande kinder hos unga älskande som saknar redan innan nu. En man bär en nött väska, klistermärkena avslöjar hur mycket glädje som nött den ned.

Det är kärlek jag ser, av den typen att om den var ett tåg i ett outforskat land då skulle det tåget aldrig vara försenat. Det kunde rusa fram, i vansinnig fart, och veta att rälsen alltid lades ut framför det.

Och det är farväl som i far väl, bon voyage, alla jag ser har en returbiljett när de vill.

Fotbollsmålen har gått i ide i Östergötland, vi stannar till i den mest okända av våra större städer. Linköping är tre kundbesök och en tankning av E85 i mitt liv. Så passerar vi Pluras stad; en rutten och ful utfart från centralen, det ser ut som om man dumpade allt fult, motsatsen till Pluras ord, längs rälsen österut.

Vi rullar på och når Stockholms central.

Ett vackert hjärta och en underbar själ väntar. Vi promenerar, pratar och dricker kaffe på Götgatan. Hon är en ovärderlig vän av den typen som alla borde ha. När hon rusar vidare till sist åker jag söderut.

Från Midsommarkransen åker jag nästan tillbaka lite senare. Kvarnen på menyn – löjliga ölpriser, men världens skönaste 08:or kompenserar. Gänget rullar in och rullar ut. Vi åker hem i ösregn och kommer överens om att ta det lite lugnt på lördagen.

Promenaden i Liljeholmen är skön, en lunch i Kransen perfekt avkoppling och sen klingar det på dörren konstant. Min gamle polare P, vi gick i samma klass i 12 år, är där och det blir återblickar utan nostalgi. Vi pratar om den som dött och de som kanske dött, men ändå lever. Uppsalaligan är där, fredsforskaren och Busen, den älskvärda duon. Det är nästan 20 personer. Mot stan, mot Söder Mälarstrand, mot Münchenbryggeriet. Det är en usel lokal, men en fantastisk kväll.

Natt, dyr taxi, blandad sömncykel, vaknar nästan utsövd, lämnar polaren med en disk från Hades, men plockar snällt undan alla tomburkar och tomflaskor, monument över allas något sega söndag. Jag fyller sju plastpåsar!

Jag tar tunnelbanan lite för kort med vilje den här söndagen. Jag vandrar genom Gamla Stan, de stråk jag gillar, och märker hur husen, högst beklagligt och fult, byter skepnad när Sergels torg närmar sig. Kråkfåglarna bråkar, kanske är det arkitekturen som retar dem, alla andra varelser är sömndruckna. Mitt namn står på en bagel, kaffekoppen är enorm, och jag släntrar in på centralen.

En gammal man faller ihop framför mig. Hans ben viker sig, huvudet träffar golvet med en otäckt, dov duns. Jag en annan man försöker resa honom. Benen viker sig igen. Tre flickor från Dalarna försöker lugna honom. Väktare och ambulansmän tar över. Han har ont, men oron verkar mest handla om rollatorn, som vore den hans baby, eller kanske en hundvalp.

Tåget rullar in. Både jag och mitt hjärta åker första klass. Jag ska till Göteborg igen. Min utgångspunkt, men aldrig min slutstation. Mina drömmar är större en normen, kanske enorma (eller abnorma). Och varje resa förstår mig och ger sitt allt för mig.

Jag är på väg till utgångspunkten, mitt hjärtas laddstation. Snart reser jag igen …

Konserterna jag såg? Jösses, jag kanske återkommer om dem – när jag landat. My Morning Jacket och Head and the Heart är magi.

 

2 reaktioner på ”Resan fortsätter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s