Jag vaknar (och kan inte binda dig)

Jag vaknar mitt i natten, ensam i en stor säng i en ännu större stad.

Det är som om en klok människas ord, fastän bara skrivna i ett mejl nyligen, ekar i mitt huvud.

Min själ, mitt hjärta, min hjärna, min mage. Allt är en ekodal – eller så är allt ett flipperspel, och hennes kloka ord kulan som far fram och tillbaka; träffar rätt, får nya poäng, höga poäng, extraboll, bonus.

Det känns så givet att förstå det hon skriver, denna kloka och underbara människa.

Och jag delar så hennes lust och begär inför det mysterium vi både tänker mycket på. Hon inifrån ett förhållande, jag promenerandes självsam genom livet.

Och jag måste sammanfatta vad jag tänker i ett stycke, här och nu. Klockan är nästan 6am och jag ska packa väskan för färden hemåt Sverige.

Det blir ett långt och vimsigt stycke, men det är inte ens gryning här. Okej?

Jag längtar dit. Till ögonblicket när du som är DU finns i mitt liv och mina armar. Du som inte lämnar. Samtidigt, och det sagt med all den lust jag har och vill ge dig, skulle jag inte ens med den tunnaste sytråd binda fast din frihet. Jag önskar dig, din närhet, din framtid – att allt som är du blir en del av oss. Jag hade byggt en rymdraket och löst gåtan med att korsa universum snabbt om det hade behövts för att få dig glad, men aldrig hade jag bundit dig och din lust med ens den tunnaste sytråd. Jag skulle inte för en sekund acceptera att du svek mig och lurade mig, men aldrig binda dig för att hålla dig kvar i tron att det skulle stoppa något; jag vill ju att du stannar, längtar och begär mig för att ditt hjärta säger så. Jag hade aldrig kunna dela dig. Inte med någon, men inte heller dela dig för att behålla en del för mig själv. Men, efter att vi sagt allt som ska sägas, alla löften uttryckts i ord, ögon, andetag, kyssar, smek och orgasmer, då hade jag kunnat ännu mer för att mitt hjärta, min själ, min kropp och allt som är jag hade velat det. Det enda jag inte hade kunnat göra är att binda dig, kedja fast dig, äga dig; inte ens med den tunnaste sytråd. Och det är därför jag vet att du kommer – och att du vill stanna kvar, att du inte vill annat. Varför? För att du är fri att stanna, för att vi hör ihop – utan måsten – och för att vi inte kan annat.