Jag sover. Hon spyr.

Sista dagen i New York för den här gången (jag surfade efter en ny resa bums efter hemkomsten) började tidigt i går morse (NY-tid) med en tur till Harlem. Ännu en ny värld. Det regnar. Det är 30-40 personer som jobbar med filmen i dag. Överallt möter man coola, leende och sköna typer. Jag går förbi gamla (Lenox Lounge, Sylvia’s och Apollo) och nya (Red Rooster) klassiker i stadsdelen.

En ambulans med en klagande sirén fastnar i trafiken, dess ljud blir än mer ihållande och det låter verkligen som om den skriker: äh, kom igen, släpp fram mig. Träden är fortfarande höstbrokiga. Husen är lägre och coolare. Det händer mycket i Harlem.

På väg mot en sista måltid åker vi förbi det ena landmärket efter det andra: Lennons hus, Central Park, Broadway, på sidogator pumpas Macys stora parad upp.

Det är så mycket reklambudskap. Det är så mycket ljus i centrum. Det är så USA. Det är så … för mycket på de gatorna.

Trafiken är vansinnig, förarna är vansinniga, trafikhornen är vansinniga. Vid en korsning blir det kaos och till slut får några privatpersoner pussla så att den bilen flyttar och släpper fram den. Det är dagen innan Thanksgiving och alla tycks vara på väg någonstans – och alla tycks köra själva i alldeles för stora bilar.

På restaurang Felix är det livat. Tio män, blandade amerikaner och fransmän, är precis så fulla som man kan vara vid fyrasnåret, men de har tagit fel på eftermiddag och natt. Tomflaskorna tornar upp sig. Männen vinglar, sjunger, tappar telefoner. Och när man inser att kocken är en av dem, tja – varför beställde vi här?

Taxin till flyget är vansinne. Föraren pratar – konstant – i sin telefon och byter samtidigt fil ungefär 100000 gånger. Han kör småvägar för att undvika motorvägskaoset och tar oss dit otroligt fort. Vi ser Manhattan torna upp sig till vänster om vägen. Det är en fullständigt makalös syn. Varje fönster i varje skyskrapa är som de lampor rymdskepp alltid hade på sina kommandobryggor i gamla tv-serier. Det är en otrolig ö jag lämnar, helt otrolig.

JFK är mytomspunnen. Och skittråkig. Det är en dröm när vi får gå ombord och nästa överraskning är att vi har stolarna vid ingången – hur mycket benutrymme som helst. Vi somnar innan avfärd. Vi väcks knappt av den oerhört kraftiga turbulens som slår till. Flickan i stolen bredvid mig kräks. Jag har ett svagt minne av att hon vänligt förmanas om att hon borde ätit lite mer av maten och druckit.

Vi landar mjukt som sammet. Orsaken är att vi har tävlingshästar i bagageutrymmet och de gillar inte hårda nedslag (no pun intended). Det känns tryggt att man kan landa mjukt, men skiter i det om det inte är fyrfotingar ombord.

Schiphol är kul, men tack vare medvinden landar vi en timme för tidigt. Mellanlandning är lite som mellanmjölk och mellandagar, inget särskilt spännande. Äcklig mat, flanerande i butiker som dödats av nätet och Pricerunner tar vid, och sen går planet hem till Göteborg.

Inga köer. Inga skyskrapor. Mycket jetlag.

En grym vecka är över: Göteborg – Lund – Stockholm – Göteborg – Paris – New York – Amsterdam – Göteborg. Jag har 200 bilder i kameran och en miljon i skallen.

Dags att surfa lite NY-resor tror jag …