Varför gör du mig så ont?

Jag har låtit dig gå som du vill.

Även när du har rusat ifrån mig har jag varit glad när jag funnit en smula av dig, tackat för det och försökt göra det bästa av situationen.

Ibland har jag inte haft dig och känt stressen krypa på.

Du har visat mig rätt, du har pekat som du vill och jag har följt dig slaviskt.

Ibland är det så tydligt att du inte är på min sida, men jag har ändå trott på dig, litat på dig, låtit dig vara den du är.

Jag älskar dig och även när jag får för lite av dig är jag lycklig.

Visst, ibland vill jag vrida dig tillbaka – och ibland vill jag förstås snabbare framåt. Men, jag stannar alltid här och nu. Jag låter dig bestämma och förflytta dig och mig i din egen orubbliga takt.

Jag lärde mig förstå dig som ett barn. Jag har stolt burit dig på min arm. Jag har dragit upp dig när du har tröttnat och inte vill visa dig längre.

När du stannat, och ljuger så fort jag ser på dig, har jag sett till att du kan röra dig igen. När du inte har någon kraft kvar har jag funnit batterierna som ger dig energin att fortsätta.

Vart jag än far ser jag till att anpassa mig efter dig. Jag låter dig bestämma över natt och dag. Oavsett hur jag känt inför det har jag lyssnat till dig varje morgon. Jag kanske vill dra på det, men jag vet att du har rätt och följer ditt budskap.

Jag har aldrig behandlat dig illa. Jag kanske snubblade i livet i nio år, men jag försöker utnyttja allt det vi upplever tillsammans på bästa sätt. Jag gör dig aldrig illa. Aldrig.

Så, varför i hela ##€%€%€&€&€%”€% ger du mig en sådan vidrig jetlag den här gången? Va? Har du något att säga till ditt försvar, tiden?