Det är mitt i natten. Den sista nattbussen har lämnat en bortglömd hållplats. Du missade den med en sekund eller några år. Du sjunker ned på bänken. Försöker gömma dig bland sprickorna i de utmattade plankorna på bänken. Du läser de inristade könsorden och tittar på tidtabellen om och om igen i hopp om att du såg fel, att din klocka eller pappret på väggen har fel. Att det inte är för sent, bara sent.
Ibland åker en taxi förbi, men dess tända skyltar är släckta till förmån för de som stoppade bilen tidigare. Varje bil är full med berusning, nykterhet och hemlängtan som ska förverkligas. Du sträcker inte upp fingrarna ens. Du tittar uppgivet ned i marken, räknar tuggummin, och undrar varför det är så här. Med darrande fingrar slår du numret till taxicentralen. Det tutar upptaget, som det gör när alla vill hem samtidigt. Du ringer igen och igen och igen. Upptaget.
Det är inte långt hem. Du bor på andra sidan vägen och bara en smal gångväg åt rätt håll. Jag står där och ropar på dig. Du tittar tillbaka, tillbaka längs vägen du kom från, vägen där du struntade i att följa din GPS. Du längtar tillbaka, bara en promenad till. Du vill att jag följer med, men det är en smal, krokig och intetsägande väg som egentligen är en labyrint och en återvändsgränd när man låter dagsljuset falla på den. Skulle jag gå bredvid dig hade vi bara lyckats tappa fotfästet och knuffa varandra ned i djupa diken.
Jag kan säga, jag kan råda, jag kan önska, men jag kan inte vända åter. Vi stod där för flera år sedan och jag följde mörkret då, trots att jag längtade till ljusets dusch. Jag gör det inte igen. Det finns inget i att försaka mig själv som räddar dig.
En blodtransfusion till behövande och att ge en njure är vackert, att åderlåta min själ och låta den bli sydd till en plastpåse där du slänger förnyelsens skräp är bara vansinne.
Jag står vid en slags knutpunkt, möjligheterna. Kom hit, ropar jag. Det är inte långt att gå, bara en liten bit bort från allt som redan är dolt av natten. Solen går upp bakom mig, förstår du inte det? Hör du mig?
Du vill gå tillbaka, jag ser det i din hållning. Kanske välja ett annat spår, men du vill gå tillbaka. Det är din värld, men den planeten är inte rund längre, den är platt nu – och när du gått där tillräckligt länge kommer du fram till kanten och faller ned i intet.
Kom till knutpunkten, här finns möjligheterna. Jag ropar en sista gång och fortsätter sedan att vandra. Jag hoppas att jag hör dina steg och ropet: vänta på mig. Jag kommer inte att vänta, men hoppas att du blir förbannad och kommer ikapp mig, och inte minst dig själv.
Kommer du? Vill du?
Word up, Anjo 
Hej Anjo,
Om din bok blir lika bra som detta köper jag den direkt. Vad sägs om ett N-pris i äldre dagar? Är den på g förresten?
Vi hörs!
Alex
Så bra du skriver Anjo, och alla dina ord berör, När jag är ledsen går jag in här och hoppar runt bland dina underbara texter, skriver inte så ofta men hoppas du vet att jag är här ändå.
NY verkar har varit underbart. Ha en bra helg!
Visst. Du skriver otroligt bra och förmedlar så att man blir alldeles matt, men ändå: Vore det inte bättre om du såg framåt?
[Bakgrund: Jag, snart sextio, hör till dem som anser att var sak har sin tid. Har aldrig gått på återföreningar av olika slag, till exempel. Sån är jag]
@Alex – jag kan tänka mig det när jag är yngre också 🙂 Tack, tack. Boken är tyvärr på gång, vilket jag är trött på att skriva – den får bli färdig snart 🙂
@Carina C – NY var verkligen magiskt. Grymt trevligt. Tack för omdömet också.
@Plastfarfar – nja, nu tror jag att du tolkar ordet du som jag i den här texten, men det är inte så. Att se framåt, det är det jag gör, den här texten handlar om en vän som jag vill ska göra detsamma . Jag var den vännen förr, men inte nu. Väljer min vän att inte se framåt, då kan jag inte vända åter. Vill min vän, då ska jag stötta denne, det är vad texten handlar om. Liksom du undviker jag för övrigt återföreningar 🙂
Vad roligt att du skriver en bok! Den vill jag läsa sen. 🙂
Det ska du få, Malin.