Det var verkligen en hemsk syn. Jag hade precis kommit in på ICA när ett gäng rätt bastanta typer, och inte på grund av hård träning om vi säger så, dundrade in. En av dem hade kedjat fast en matematiker och släpade den lille gråtande mannen efter sig.
”Kakhyllan”, väste truppens ledare och så marscherade de dit. ”Kalorier per krona”, skrek de åt den sorgsne matematikern och så fick han räkna på vilka kakor som gav bäst utväxling. Därefter fortsatte de mot godishyllan där han utvärderade allsköns färgad skit för att få fram det optimala sockerintaget. Vid chipshyllan höll han på att dö av skräck när en synnerligen vildögd dam höll fram en påse vickningschips och dipsås. ”300 gram av det här, dipmix och 2 liter cola. Räcker det för att få ihop 3000 kalorier på en kvart?”
I ett obevakat ögonblick befriade jag matematikern, tog hans plats och bad honom sticka och räkna integralkalkyler eller något annat som var för smalt för att dessa monster skulle notera det. Han tackade mig för mitt offer med π kramar och drog iväg.
En av de korpulenta tittade på mig. ”Hallå, vem är du? Var är matematikern?”
”Lambda upphöjt med Opus Dei är lika med Delta Force genom Carpe Diem”, sa jag.
Det verkade övertyga dem och så drog de vidare med mig. När vi nådde grönsaksavdelningen höll jag på att falla ihop och tog mig för huvudet, samtidigt som jag gnydde.
”Vad är det, räknenisse?”
”Kaloristrålningen från palsternackorna, den bränner sönder min hjärna. Det känns som om talet är oändligt stort.” De tittade på varandra, fyllde en korg med palsternackor och hotade butiksmedarbetaren med stryk om de inte fick fram fler palsternackor.
”Purjolöken”, ropade en av dem.
”19000 kalorier per 100 gram, men skit i den – satsa på rädisorna, varje krona ger er 200000 kalorier.”
”Morötter? Auberginer? Squash? Rotselleri? Paprika? Ingefära?” De skrek i munnen på varandra och jag hade fullt upp med att svara: ”250000 kalorier. Det där kan vara en miljon kalorier. Menar ni styck? Jag kan inte räkna på ett kilo, det blir så jädra stort tal. Kan någon hämta en svart tavla, det går inte att räkna ut en sådan storhet som kaloriantalet i kiwi utan krita och formler.”
”Dumpa chipsen och kakorna, vi måste få plats med fler grönsaker. Vad är en rödbeta värd i kalorier?”
”En låda jordnötsringar och 14 kilo godis av sliskigaste sort”, svarade jag.
När vi lämnade butiken skrattade de sig halvt fördärvade. För bara 359 kronor hade de, om mina kalkyler stämde, fått med sig 15 439 234 321 kalorier.
”Du har förtjänat din frihet, matematiker”, sa en av dem och lossade kedjan.
Jag tackade, gick och tittade bort mot butiken igen. Där stod den magsuraste delen av personalen och de såg inte glada ut (what’s new?).
”Du har inte ätit ostbågar på elva månader och nu har du vänt vår andra huvudmålgrupp från snacks- och kakhyllan”, sa en av kärringarna i kassan. ”Ta honom”, skrek en annan och så jagade de efter mig med samma energi som de brukade bemöta mig med när jag handlade.
Jag kunde, med andra ord, lugnt släntra därifrån utan minsta rädsla för att bli fångad.
Word up, Anjo 