Året då pizzorna och ostbågarna dog

Diagrammet säger allt egentligen … Jag har klarat ett helt år!!!

Noteringar:

Siffrorna i kolumnerna märkta pizzor avser antalet pizzor/år, vanligen kebabpizzor med vitklökssås och extra köttfärs, som köpts och slukats av mig, primärt inköpsställe har varit restaurang Olympia i Olskroken.

Siffrorna i kolumnerna ostbågar avser antalet påsar cheez doodles/år, oavsett storlek och typ av ostbågar, som köpts och slukats av mig, primärt inköpsställe har varit ICA Supermarket Olskroken.

Uppgifterna för 2010 är uppskattade, men ärligt uppskattade, även om det gjorde ont att tänka på detta frosseri.

Siffrorna för 2011 är absoluta och korrekta (med reservation för att jag blir överfallen av en ostbåge- eller pizzamarodör under nyårsaftonens kväll, efter att denna bloggpost publicerats – den är klurigt nog skriven i förväg – och tvingas att äta endera produkt mot min vilja).

Grattis till mig själv!

Ett års sista andetag

”Jag sökte en nallebjörn att krama, men allt jag fann var en kaktus.”

Mina ord sägs utan sorg, de är enkelt konstaterande. 2011 tittar på mig. Ett döende år, men fortfarande fullt av liv. Vi dricker kaffe och äter smörgåsar ihop. Jag ska på kalas med ett tjog glada människor. 2011 ska vira filten om sig, le en sista gång och dra sitt sista andetag med en väldig fyrverkerismäll.

”Vad förändrades egentligen. Vad fick dig att hitta nallebjörnen?”

Frågan ställer mig för ett kort ögonblick. Vad ska jag svara. Egentligen har det här året inte levt upp till målsättningarna. Boken är ännu inte klar, jag lever själv och har – mig veterligen – inte älskat henne än, hon som stillar mig när jag vill rusa och får mig att rusa från vardagens alldeles för stilla med en lätt beröring.

”Kärleken.”

Svaret är givet, trots funderingarna ovanför. Det finns så mycket mer kärlek i livet än den jag inte får ge mer till en kvinna mer än tidvis. Jag har sett den i det stolta, sorgsna Norge efter Utöya, hos alla i Nordafrika som krävde sin rätt, hos vänner som funnit sin livskamrat, hos människor och djur i mitt Olskroken, i statusar på Facebook och i tweets på Twitter, på läktarna när Blåvitt underpresterade, i skog och mark och i stort sett överallt jag ville – så fort jag vågade öppna ögonen. Jag utvecklar det hela och berättar för ett gammalt, fårat och av året märkt 2011, som sakta spricker upp i ett sista-dagen-leende.

”Ja, kärleken till mig själv. Jag började året vilsen som fan. Spegelbilden var vanföreställnigarna jag trodde på efter att ha fått höra skit om min vikt, mitt utseende. Jag ville passa in, anta en form som någon kunde älska. Jag visste att jag tänkte fel, men efter att ha tryckts ned i skor med krossade glas är du inte en lycklig sprattelgubbe, möjligen en lealös marionett eller en buktalardocka utan knä att sitta på. Sedan hände något.”

2011 lutar sig framåt. Det vet mycket väl vad som kommer nu, det har i allra högsta grad varit närvarande hela tiden. Jag slår ut med händerna, skrattar helt kort.

”Sektmöljet. Förstå den befrielsen som präglat mig sedan dess. Åtta månader senare är jag en ny – eller återfödd – människa. Alla de där åren när jag babblade om att bli en fågel Fenix eller vakna i Elysion. Först nu kan jag säga att jag är just den fågeln och promenerar i en värld fylld av vårvindar. Det är ingen knarktripp utan ände. Jag har blöta skor ibland, längtar ihjäl mig efter henne, orkar inte laga middag och väljer popcorn istället, svär över att allt på teve är skit och önskar så mycket mer än nuet ger, men vet du vad?”

2011 skakar på huvudet, men ler stort. Det är en lögn i den huvudskakningen, men den är acceptabel. Jag ler tillbaka.

”Jag backar inte. Jag ger inte vika för mitt förflutna. Jag tillåter inte mig själv att reduceras till en nickedocka. Om någon vill forma mig kanske jag ler, men hennes ord filtreras bort i mitt reningsverk. Om någon vill älska mig mest, men först om jag är mindre det och mer något annat det – då är det inte mig hon älskar. Då vill hon skulptera en staty, ge den begränsat liv och ligga med en installation tills hon tröttnar på den och söker ett annat objekt till sin utställning. Jag är ointresserad. Mitt värde är skyhögt högre. Herregud, jag kan forma ord och skriva vad jag vill – hur kan någon tro att jag inte ska höra ekot när ord är tomma?”

2011 applåderar och skrattar högt. Dess händer skrynkliga och rätt omfattande för en spåtant att läsa, ansiktet fyllt av både skrattrynkor och spåren av bekymmer. Tonårsfinnar blandas med ålderdomens vårtor. Inget kan tvättas eller opereras bort – och det är precis så det ska vara. Det är sanningen om 2011 som syns och den är vacker så.

”Boken då?”

”Böckerna.”

Mitt snabba svar är reflexmässigt. Jag har, sedan sekterkännandet, äntligen kunnat skriva min stora bok. Den som gång på gång kasserats när jag nått det kapitel jag först nu förstått handlar om mig själv på alla sätt och vis. Sagan om den vuxne mannen och pojken som tillsammans reser och möter varandras världar formas. Samtidigt föds nya historier hela tiden. Jag skriver dem och har till och med börjat bildsätta en del så smått med instagram.

”Jag har inga nyårslöften, men jag kommer att skriva klart flera böcker under 2012. Det finns inget alternativ där. Jag kan försena, förvilla, slentriansurfa och zappa på teven, men till slut öppnar jag Scrivener och fortsätter. Jag är en författare, en berättare, det är lika naturligt som pulsen från mitt vilda hjärta.”

Det nästan gångna året ler än mer.

”Jag hade verkligen velat läsa de böckerna.”

”Du finns i dem”, svarar jag. ”Du har givit mig så mycket. Jag har lärt mig att stå igen, jag kan gå när jag vill, men vill också stanna kvar när och där det är rätt. Äntligen kan jag kanalisera mitt jag. Äntligen är det hjärtat, hjärnan, själen och magen som tillsammans röstar fram vad jag gör, istället för en, på tveksamma grunder, anställd narr. Du har hjälpt mig att riva min fasad. Nu kan jag bygga vidare och nå ända fram.”

”Du gjorde det själv, Anjo.”

Jag kramar 2011. Det finns ett vemod där, bara en gnutta. Vi ska strax skiljas. Det bästa året hittills.

”Jag vet, men du fanns där och visade mig detaljerna. Du lät solen skina och du gjorde det vassa regnet mjukare. Du är fantastisk.”

2011 tittar på mig, en tår i ögonvrån. Jag torkar bort den. Så försiktigt, så ömt, så tacksamt gör jag det.

”Jag glömmer dig inte, 2011.”

”Kommer du att älska 2012?”

”Det är jag övertygad om.”

Jag gör mig redo för att gå. Den sista koppen kaffe är urdrucken. Med ett leende hjälper jag 2011 till fåtöljen. Den vill sitta vid sitt fönster mot världen och se hur alla lovar att bli ännu bättre, smalare, vackrare, rökfriare, nyktrare och så vidare.

”Alla kommer inte hålla sina löften, men det skiter jag i. Det får 2012 hantera.”

”Är det något du vill att jag ska hälsa?”

2011 skrattar till. ”2012 är ett skottår. Säg till det att göra det bästa av den dagen och alla andra dagar också.”

Jag går. Det finns farväl som inte är av ondo. Det är sådana man yttrar när man nått destinationen för en vacker resa. 2011 har varit en sådan resa.

2012 börjar i morgon – då blir det åka av (och okej, det är väl ett löfte då).

 

 

364:e dagen

Tidningen prasslar. Jag läser om hur människan är ett svin när det gäller att behandla grisar, kycklingar och fattiga kvinnor. Maten vi äter föds fram i plågor, grisar kastreras utan bedövning, kycklingarna som pressas att växa snabbt kan inte ens stå själva – allt för effektivitet och mer vinst. Samma girighet och brist på mänsklighet präglar traffickingasen som säljer unga kvinnor till ett lev som utnyttjade sexslavar. För egen vinning, maximera andras lidande – jag vill kräkas över alla som tror på den affärsidén.

Människan är en soptipp då och då. Jag behöver frisk luft – och jag får den längs mina vägar. Jag behöver hitta färger och se det vackra igen – och jag ser det i mina sagokvarter, de som finns i allas verklighet.

Jag tror att en promenad är världens bästa naturmedicin och jag tar en stor dos i dag.

Bäcken porlar obekymrat. Vattnets sång ett förspel inför april. Det är varmkallt i sänkan, min magiska lilla promenad mellan villorna i Örgryte och Delsjövägen, stråket längs bäcken.

Björktrastarna har inga ungar och det råder avspänning mellan dem och skatorna. Vårens jakter och ‘kommer du tillbaka då jävlar’ har ersatts av ett lugnt spatserande på samma gräsytor.

Gräsänderna, dessa porösa fjäderkryssare, patrullerar bäcken. När jag stannar till får de fel signaler. En rund, kvackande and närmar sig ivrigt. Dess brandgula fötter springer så fort de kan. Kroppen vaggar fram och tillbaka. Jag har inget bröd och det skär i hjärtat hela vägen hem. Jag måste från och med nu alltid ha bröd med mig, dessa underbara fåglar förtjänar det.

Från ett servicehus kommer de på rad, tre gamla tanter på väg ut i ett långsamt, men ståtligt, rollatorderby. De är som tre kvinnliga Knatte, Fnatte och Tjatte – eller, kanske är det de tre vise kvinnorna på väg till någon form av Jesusbarn i något av Prästgårdsängens garage.

I en liten, liten butik köper mitt stora, stora hjärta små, små presenter av stor, stor tacksamhet till morgondagens två värdinnor. Solen har slickat Danska vägen och gatan ser tillfredsställd ut. Morgonens olust är sorterad i rätt fack – det med den något krångliga titeln: sådant jag hatar och måste jobba för att stoppa, men utan att samtidigt sluta se det fina i livet.

Det är årets 364:e dag, den näst sista. Mycket skit händer i dag också, men så länge jag ändå kan skriva mer om ljus än människans ondska och känna att vårt mörker kan besegras, bara för att det måste besegras, då är det ändå en bra dag.

Det var en bra dag i dag. Låt oss göra i morgon ännu bättre.

Olskrokengrått (färgexplosioner)

Det är så grått det kan bli. Hade mina fönsterrutor varit rena hade jag ändå inte sett mer än jag ser nu. Husen önskar att de var halmhyddor på Tahiti, asfalten huttrar under ett regn som tycks ha hur mycket som helst att berätta för marken. Jag tänker att om hjulet är världens viktigaste uppfinning, då måste den vind- och vattentäta jackan ta silverplatsen.

I morse köpte jag goda champagnen, fina vinet och lättdruckna bubblet till ombyteskvällen. Det där ögonblicket då alla tycks tro på allt, lovar den där förändringen, kramar alla i rummet och älskar nuet. Allt oftare tänker jag att varje ögonblick är klockan tolv på nyårsnatten, att varje nu har den där möjligheten att bli vårt bästa, att vi med varje andetag kan känna tron … om vi bara vill.

Jag vill.

Jag ger mig ut igen. Ut på Olskrokens gator. Hade de krympt av regn hade min stadsdel varit som en liten stad på ett bord omgiven av en modelljärnväg. Olskroken krymper inte. Varje promenad här är en färgkaskad, även när Norra Gubberogatan är så entonigt grå att skraffering hade varit något radikalt. Men, man ser bara färgerna om man vill.

Jag vill.

Små, rörande historier föds framför mina ögon.

Han är kanske sex år. Han har precis klippt sig på Ströms herrsalong och nu sprayar frisören lite karamellfärg i hans hår. Han tjuter förtjust, får på sig sin overall och bärs av pappan ut i regnet. Han ska visst hem till farfar och fika och blir generad när tanterna och pappan skrattar åt att flickan på dagis nog blir förtjust på måndag.

Och, kanske är nästa sagofigur 86 år. Vad vet jag? Han är kort, skröplig, lite böjd och håller sig fast vid livet och rollatorn med all kraft. Vinden friskar i, måhända frestar den mannen med en flygtur – extra billigt för små, tunna, lättviktiga pensionärer? Han tar små, korta steg över gatan istället. Tittar åt höger. Tittar åt vänster. Sen tjuvar han mot röd gubbe och jag tycker mig se att han ler en smula. Han ska till ICA och handla. Vi möts på vägen ut. En liten påse i korgen, jag ser en burk kattmat sticka upp. Han tjuvar över gatan igen. Ler livligt. Vinden vill bråka. Mannen skiter i dess tjat. Har man en katt att mata och är en rollatorsuperhjälte finns inga stormbyar att frukta.

Regnet tilltar. Det tycks alltid ha en extra växel att lägga in. Vinden antar utmaningen. Jag stänger min dörr och glider ned i soffan. Det är en underbar jag-ska-inte-gå-till-gymmet-dag. Ute flyger lösa föremål omkring, i hamnen stängs Älvsborgsbron och i tunnlarna ser folk varken ljuset eller slutet när köerna växer. På soffbordet ligger Sverigehäftet, på teve är det tv-shop. Jag stänger av och öppnar Scrivener, glider in i romanskrivandets värld.

Och någonstans i Olskroken skrattar möjligen i det ögonblickeet en sexåring med en regnbågsliknande frisyr. Samtidigt tar en katt tacksamt emot sin mat från en man som sen kanske dricker kaffe på fat.

Det finns så många färger i det grå. Om vi bara vill se dem.

Jag vill.

Tomten och förpackningsansvaret

Han sitter tyst i hörnet på Le Pain Francais i Olskroken – jultomten, i egen låg (något tycks trycka honom) person. Jag slår mig ned mittemot. Vi har en lång historia ihop, jag och tomten. När han vill prata, då ringer han alltid mig.

”Skönt med semester?”

Han skakar på huvudet och sippar på sitt chai-te. ”Det är ingen vila alls, jag har fullt upp.” Upprört plockar han fram ett dokument, ett skrynkligt papper, och ber mig läsa.

”Härmed åläggs Jultomten förpackningsansvar i egenskap av producent. Alla varor som han för in i Sverige ska han tillse så att förpackningarna till återvinns.”

”Fattar du vad det innebär? Jag levererar julklappar till miljontals människor. Önskelistorna är allt längre och girigare. Jag driver mina renar till vansinne och sen ska jag ta med mig tomlådorna hem? Vem fan kommer på sådant här?”

”Det är ett EU-direktiv”, sa jag.

”Har de inte bättre saker för sig? Grekland och Italien är bankrutt, tyskar och fransmän träter, Irland går mot en ny fattigdom, Portugal och Spanien tokkrisar, Storbritannien är inte direkt ett stabilt imperium längre. Och, så bryr man sig om mig, en liten man med ett stort hjärta och en stor julklappssäck.”

”Jag förstår att det känns lite kymigt …”

”Kymigt? Jag har redan ett ruggigt tidsschema och nu ska jag dessutom stressa tindrande barn att slita upp presenterna så att jag kan ta med mig blisterpacken och lådorna därifrån. Har du försökt få en glögglansig, medelålders man att göra som du vill? Jag vet inte hur många skärrade familjer jag lämnade med ett ‘ho-ho-ho, god jul era jävla slöfockar, tack för att ni sabbar min dag’. Jag jagades upp i skorstenar från Pajala till Höör av småfulla morfäder som ville ‘snacka lite’. Och allt det för att EU tycker att jag ska ta med mig allt tomgods. Varför sätter inte EU stopp för alla sjuka och milslånga önskelistor istället?”

”Man måste inte ge folk allt de vill ha.”

Tomten stirrade på mig, hans blick vemodig. ”Du minns kanske den där dokumentären Disney gjorde om mig. Så var det då. Barn som åt sina grönsaker och gjorde läxorna fick en docka. I dag ska de ha hemelektronik och plastmojänger för att hålla käften en timme och inte skjuta ihjäl sina föräldrar nästa dag. Vi dränerar vår planet på allt vad den har – för vad? Att få höra en osnuten typ sitta i ett hav av papper och dyra presenter och säga – var det allt? Och vad gör EU? De tvingar mig att leverera allt och sen ska jag ta hem skiten också. Och göra vad? Vad händer om jag dumpar det eller bränner det på Nordpolen? Bye, bye med isbjörnarna och då kommer Coca-Cola och stämmer mig. Tack för ingenting.”

Han drack upp det sista av teet, bad om ursäkt för sitt rabblande och sa att han bara var trött. Jag gav honom en kram och sa att åtminstone jag skulle önska färre prylar nästa år.

Precis när Tomten skulle gå kom en byråkrat fram och harklade sig innan han sa: ”Jultomten?”

Tomten nickade. ”Jag har ett brev till dig”, sa byråkraten. ”Du har härmed mottagit en delgivning från Europeiska Unionen.”

Därefter gick han och Tomten sprättade upp brevet. Han läste, sjönk ihop något – axlarna tycktes tyngda av all världens julklappar – och en tår trängde fram i ögonvrån.

”Jag har förlorat mitt uppdrag”, sa han. ”Från och med 2012 kommer DHL att leverera julklapparna i alla EU-länder. Jag saknade visst ISO 14001-märkning på mina fordon. De är ju för fan renar!”

Jag ville säga god fortsättning, men insåg att det var världens sämsta ordval, och stod tyst invid honom när han brast i gråt. För varje tår slogs jag av de var framkallade av en julens skenande hysteri som förvandlat en god symbol till en leverantör av närmast motbjudande överflöd och nu skulle göra honom till en arbetslös, bitter och bortglömd föredetting.

Regnet föll tungt över Olskroken.

De-som-vill-bättre-världen

Jag löste biljett i morse. Packade en koffert med det allra nödvändigaste, det vill säga i stort sett ingenting, och begav mig av.

”En biljett till de-som-vill-bättre-världen”, sa jag på resebyrån och betalade med ärligt intjänade pengar. Jag gick ombord på zeppelinaren och lämnade Göteborg åt sitt öde.

Jag hoppade ut ur zeppelinaren när vi var framme. ”Behöver jag inte fallskärm”, sa jag. Stewarden skakade på huvudet och förklarade att om man hade ett bra och gott hjärta behövdes verkligen ingen sådan. ”Då landar man alltid rätt”, sa han och önskade mig lycka till.

I de-som-vill-bättre-världen mötte jag omgående en massa sköna typer.

Jag sprang på mannen som en gång lurade folk på pengar genom att trixa med tre koppar och en kula i gathörn, här var han en trollkarl som bara vill dra fram riktiga kaniner ur hatten utan lurendrejeri, illusioner, fiffel och annat.

I den glada publiken hittade jag en börsmäklare som inte tog betalt om hans råd var för dåliga – ”varför ska jag vinna om jag gör andra till förlorare”, sa han och bjöd mig på nybakta muffins.

Regeringsbyggnaden i de-som-vill-bättre-världen var byggd av de bästa byggarna som fanns att tillgå – de som var för stolta för att kröka ryggar och lämna sina anbud under låga bord. Beställarna var politiker som verkligen inte såg allt i svarta pengar och vitt, utan fattade beslut som alla politiska färger höll med om – och hade därför aldrig några skäl att tappa färgen om någon frågade om bygget. Det fanns ett slags samförstånd politikerna emellan som ledde till kramar istället för ryggdunkningar. Istället för att bygga murar och bastioner upphandlade de brobyggare efter konstens alla regler.

Borgmästaren i den här världen hade tolv månadslöner, precis som vanligt folk. ”Jag har hört att andra potentater har 13 månadslöner, men om man har det då kan man inte räkna, och då ska man verkligen inte sitta och bestämma. I så fall borde man få böter som man naturligtvis betalar själv”, sa han. ”

Jag tror jag stannar i de-som-vill-bättre-världen. Här vänder folk inte kappan efter vinden och tittar aldrig ned i marken när de pratar om vad de tror på. Här är vänskap inte samma sak som kamaraderi. Här är det soporna som luktar skämt, inte utredningarna och kommissionerna som är skämt. Här sopar alla rent framför sin egen dörr och tvättar sin smutsiga byk i tur och ordning.

Naken i törnbuskarna (på väg från vänthallen)

För en sekund är han tillbaka, åtminstone tror jag det. Han som höll en hand över min mun i alla år och istället talade för mig; clownen, narren, den sorgsne poeten, älskaren, förloraren, den sarkastiske cynikern, den lille som förminskade världen istället för att äta sina grönsaker och växa sig stor och stark, han som stal mitt namn och min tid.

Han försöker måla den nattsvarta himlen ännu svartare. Han vill högtrycksblästra mörker så att alla stjärnor försvinner, vill gömma min väg så att jag kan famla vilse, famla vidare, famla inget vidare, famla – ramla – falla – aldrig landa, bara kraschlanda.

Jag fryser, fast jag bär min dyraste och vackraste pälsfasad. Sen är han borta. Hon viskar snälla ord från ett annat håll, den vackraste vännen jag någonsin sett. I natten är hon fyren utom skotthåll. Hans försök att mörklägga når inte henne, meningslöshetens artilleri kan inte spränga tonerna av ljus hon ritar. Han ger upp, hon förstår mig. Hon viskar från sin nyfunna lycka och känner min längtan.

Och, han är borta. Jag står där, förstår att det bara är jag och ingen annan som står här. Jag ber stjärnorna om ursäkt och tvättar bort svärtan från dem. Varje stjärna är en oljeskadad fågel och jag duschar alla ömt, varje punkt är en fjäder jag vårdar och gör flygklar.

Långsamt går jag framåt, inte mot fyren, utan mot en försiktigt klättrande gryning. Jag ökar tempot, jag springer, rusar och nattens tårar hänger inte med, de lämnar mig, hänger ett ögonblick i luften och faller döda till marken.

Jag rusar, min pälsfasad – så svart, så svart – krackelerar och bitar faller av längs vägen. De drunknar i natten jag lämnar. Jag fryser inte. Jag är naken, rusar rätt in i törnbuskarna och springer genom tydliga tillrättavisanden. Varje tagg är en påminnelse, en lagom tjatig coach som vet vad den talar om. Blodet som rinner längs huden är vackert rött, rödare än någonsin.

Jag, jag, jag … förstår jag inte? Sorg och tomhet är en urusel beskrivning av mitt nu. Här och nu är vänthallen. Det är där jag är, med min biljett i hand och blomman fäst vid kavajslaget; rosens rot fast förankrad i mitt hjärta så att den aldrig vissnar. Jag har sprungit på stickspår, jag har nått min själs trädgård, jag har vandrat så långt jag kan utan dig. Jag är så redo för nästa resa, vi-resan.

Ibland påminns jag om att andra rest före mig – det är uppdaterade relationer på Facebook, det är lyckliga ord och beskrivningar – och jag vill kalkera dem. Men, det vill jag egentligen inte, vad säger jag? Jag vill måla vår tavla fyrhändigt. Jag vill ha paletten som blandar vår längtan. Att låna eller likna andras färger, att måla av, att fylla i prickar och att följa linjer är det enkla. Jag vill ha vår duk vit. Jag vill måla oss där, i vår lupindal.

Stundom är vänthallen för liten för min längtan. Hjärtslagen förtjänar en större rymd, dess rytm mer frihet. Och otåligt sitter jag där då, misstar otåligheten och den lyckliga längtan för mörker, svärta, smärta och sorg.

Jag tittar i vänthallens spegel. Han vill synas där, vill att mitt telefonnummer ska stå skrivet med svart spritpenna bland allt annat klotter: ring Anjo (031-XXXXXX) om du vill knulla. Jag tittar i spegeln. Det är bara mina ögon jag ser, vackert bruna om än något trötta efter nattens hattrullande, och någon har tvättat bort klottret. Blott några få ord är skrivna på kaklet: Jag har inte berättat det bästa än … De orden blir ingången för mig och mitt nästa nu, de pryder min timeline på Facebook.

Han vill vara posören och efteraparen. Han finns i den spruckna spegeln på vänthallens andra toalett, den med sexklotter och inristade könsord från vilsna själar. De som berusade av drycken i fel vågskål väntat där, spytt och kanske försökt tillfredsställa sig själva trots att lusten är för liten, fyllan för kraftig och försöken för meningslösa. Han vill se mig där, vill att jag väljer det enkla. Du har kommit så långt, stanna här, välj en lagom utväg, var inte så satans speciell. Jag öppnar inte den dörren. Jag är otålig, jag är inte dum i huvudet.

Jag sitter på bänken i vänthallen. Jag är inte naken, men jag är öppen.

Min otålighet är lite som ett papperssår slår det mig, som det svider och stökar – och det ligger precis vid toppen av fingret, den del som knackar in lyckliga ord på tangenter och som fattar pennan när jag vandrar i mitt Skatås.

Det är inte sorg jag känner, det är otålighet. Eller kanske är det bara förväntan och förhoppning som jag aldrig kunnat känna förut, för jag har aldrig varit här och nu i tid tidigare, alltid försenad eller förhindrad då – aldrig mera är jag det nu.

Jag tittar mig omkring i vänthallen, blicken fastnar på informationstavlan. Vårt tåg anländer om … vi kommer inte att missa det. Och vi har biljetter i första klass.