Apocalypse Nef

Jag älskar David Eugene Edwards. Hans röst, musiken, anslaget – det är så mörkt, så mörkt, men samtidigt så vackert. I kväll, på ett utsålt Nefertiti, satt han ensam på scenen och målade den ena fantastiska låten efter den andra.

Gitarren eller banjon eller vad han än slår på och de två mikrofonerna – en släpper fram hans vanliga röst, den andra är tydligen skapad för munspel och skapar en märklig stämma – skapar ett sällsamt ljud.

Ackorden, melodierna, texterna och tonerna är sökande, vilsamma, vilda, rädda, uppåtgående, sorgsna, frågande, ifrågasättande, negativa, förskräckta och alla möjliga känslor. Det är otroligt vackert och jag känner när jag blundar hur det är som att befinna sig i ett alldeles särskilt litet universum.

Å andra sidan förtjänar hans röst och musik att fylla hela rymden. Nef är litet, intimt, varmt och svettigt. Det är inte hans miljö, jag hade mycket hellre sett honom i ett stort rum, han hade fyllt det.

Det är för övrigt årets sista konsert, musikåret 2011 har varit magiskt och avslutningen kunde inte bli bättre. Man pratar ofta om Edwards, och oftast då som frontman i Woven Hand, som apokalyptisk. Det stämmer rätt bra. Det var Apocalypse Nef i kväll.

Sist: Stort plus till Nef som bjuder på garderoben och återbetalar biljetten som min kompis inte kunde utnyttja. Å andra sidan var Nef inte rätt ställe, de flesta såg inte ett smack och även om det är det som hörs som gör Edwards så vill man se honom. Det gjorde jag bara stötvis i kväll.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s