Jag ska aldrig bära din ring
Säg inte den väger ingenting
Se så, bort från mig spring
Kärleken är mitt enda ting
Göm ditt fuktigt heta bling
Jag vill aldrig bära din ring
Ser du inte vad som är kvar?
Säg sant, att jag är underbar
Det här är skönhet jag har
Inget som lockar och drar?
Glöm att förföra sorgen jag var
Ser du inte att allt jag är kvar?
Motvinden är min proviantör
Sunnanvinden min markör
Regnets kuliss av vacker kulör
Molnen verk av min rekvisitör
Stjärnorna en och samma sufflör
Var dag en nyskördad primör
Varje natt en välförtjänt dusör
Solen min eviga regissör
Jag tänker leva tills jag dör
Och säger inte förlåt om det stör
Word up, Anjo 
Den här dikten talade verkligen till mig.
Vet inte varför (är inget direkt fan av musikstilen), men jag ser även spontant dikten som texten i någon kommande stor hip-hop produktion.
Det första stycket som refräng i inledning, sedan mellan strof 2 och 3, samt orden som musiken tonar bort till (ett storslaget stulet arrangemang av stråkar i moll) när de läses en tredje gång i slutet.
Intressant. En god vän som nyss upptäckt min blogg pratade också om den som skriven av någon som borde plita ihop musiktexter. Jag tänker faktiskt så när jag skriver ibland, som en sång.
Din beskrivning är grymt bra. Tack!