Hej då, snedsteg. Nu fortsätter jag.

Det är frostspunnet gräs där jag går. Symtomatiskt så det räcker och blir över. De insnöade bilarna på parkeringen är bortglömda kojor. Kalla och ensamma. Dystert stirrande utan ljus i sina ögon. Och jag tänker på allt det där jag hör när vi ses. Orden som är lika välskötta som neonskyltar där en bokstav slocknat och en annan desperat vill men inte kan stråla. De som är likt de hala och knaggliga gatorna jag tassar fram på i dag. Som ett väntrum där luften tagit slut. Den där brandfilten som du sveper runt mig när helst jag flammar.

Himmelen? Förstår du någonsin den?

Fåglar i stora flockar letar korn på marken. De lyckliga är de som i lika magnifika tal flyger mot ljuset i söder. De hemlösa och tiggarna ber om värme i minusgrader. Det är en ledsen park som inte uppfyller något eller någon. Och den minner om alla mina obesvarade frågor. De där försenade tågen som ställs in på grund av kyla när alla redan frusit för länge. Alla tysta utandningar, varma som juli, tyst slagna till marken av en avundsjuk december. Det där messet som inte skickas för att händerna är för frusna eller för fega. Min mållöshet när mitt löfte bara besvaras av en ekodal.

Svaret? Funderade du någonsin på det?

Skyltfönster trumfar över varandra inför julen. Alla reflekterar mig och min längtan efter annat än deras ting. Doften av glögg slåss med automatkaffe och salladsbaren ligger för nära kebabstället vid köbildning. Det är ett fantasilöst stycke torg när solen vill annanstans. Att gå där är som att i en teater, obemärkt för andra, återupprepa mina nyss vilsna steg tillbaka i det jag stängde. De som var en övergiven taxistolpe när sista bussen gått och jag inte vågade gå vägen hem. Eller skuggorna av frågetecken som väntade mig i den gränd jag måste passera. Eller tompåsen från snabbmatsstället som överkörd vittnar att den som sökte sällskap till frukost istället åt en burgare utan kärlek, men med extra ost. Klockan som du ville vrida tillbaka till november när jag redan förberett vårens picknick.

Lyckan? Varför lät jag dig låna min karta dit?

3 reaktioner på ”Hej då, snedsteg. Nu fortsätter jag.

  1. Hej. På något sätt hittade jag hit. Är också uppvuxen i Björkekärr och numera tillbakaflyttad. Gick på Rosendal och Kålltorp. Kul att läsa här och du skriver otroligt bra.

  2. @becka-bex – Allt för dig, syster Bex.

    @diana – Tack. Björkekärr 2.0? Jag vänder nog aldrig åter, brukar titta bort mot mitt gamla håll när jag passerar Härlanda Tjärn, men det är dåtid inser jag. Många fantastiska minnen dock 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s