Öppning

Det lilla sorgbesöket jag haft är rätt likt det uttömda regnmolnet som släntrar fram över en till skratt uppsprickande himmel den här morgonen. Förbrukat och mörkt letar molnet efter en kraftfull front, en chans att fylla på och återvända till mig, men det är ensamt kvar i den bleka skyn. De få, vita moln som leker andra lekar längre bort har ingen sympati att ge, inget ljus att förlora.

Och jag erfar än en gång vad som händer när ingen sorg ligger som ett mulet täcke över det stora och oändliga jag blickar mot, natt som dag. Jag stiger uppåt, det finns inga möjligheter att stå kvar. Hjärtat är en heliumballong, själen har hällt i sig åksjuketabletter och hjärnan efter ett visst överläggande med magkänslan knäppt fast säkerhetsbältet och ställt in gps:en på idévärlden.

Skyn, himlen, rymden, atmosfären, universum; en bilderbok och en lång roman, beroende på vilken sida jag slår upp. Poesin delar plats med det raka och krassa. Kyssar som vill viska god natt delar drömtillvaro med kyssarna som vill väcka upp och överhetta.

Och jag blundar så jag ser hela rymden. Och jag tillåter mig att snurra så jag förstår allt. Och jag landar aldrig och alltid och då och då.

Solen är som en trött labrador så här års, den går långsamt ut och återvänder snart till lugnet i sin korg. De hala kullerstenarna är inte Guds bästa barn. Men, det är en fin tid och jag behöver inte leta efter en öppning längre. Tittar jag bara uppåt ser jag motorvägen till nästa möjlighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s