Lite död, mycket liv

Det regnar för mycket igen. Jag och bäste A går på Nordenskiöldsgatan. Vi hittar en iPhone, leker deckare, återbördar den så småningom och får till och med hittelön av en tacksam man. Vi bjuder C på middag; chevrétoast med håning på, lammstek provencale med potatis- och blomkålspuré plus ostar (okej, lite rödvin, öl, madeira och fernet också). Det är en bra eftermiddag. Vi är behagligt berusade när taxin tar oss till Majornas hetaste adress. Glöggen tänds på, skratt, baconlindade dadlar, öl, tävlingar, segrar, samtal, möten.

Kvällen är strålande även om jag och D pratar om för många som dött. Den senaste en kille jag alltid såg på gymmet förr. Två i cancer, tre av andra anledningar, alla unga, för unga. Och det slår mig, efter att vi insett det värdelösa i det, hur lycklig jag är som har kvar alla runt mig.

Döden försvinner med duggregnet när jag väntar på taxin hem. En av oss har visst två vänsterdojor på sig (får jag veta i dag), men ett hjärta av guld. Det är bara liv i sinnet när jag åker hem, somnar och sover av mig ett markant rus.

Jag dricker morgonkaffe och äter en macka med K. Vi är på fiket där jag suttit med den kvinna jag längtade djupast och varmast och där jag ofta suttit med den vackraste vän en människa (och hund för den delen) kan ha. K förstår mina ord, hon frågar, hon gillar, vi skrattar som en fin söndag förtjänar.

Vi pratar om allt som hänt sedan jag släppte sektbomben och jag gläds åt omdömet, betyget och tilltron hon ser både framför sig och i mina ord. Förr fanns självförtroendet och kärleken till mig själv bara på papperet och även då ofta klädd i sorgens dräkt. Jag var poeten som ville räddas, blev till den som räddade sig själv och vågar nu se det jag alltid velat se – en förbaskat vacker människa. Inte bättre än någon annan, inte förmer, aldrig utan ödmjukhet, aldrig en jämförelse för att lyfta mig gentemot andra, alltid med en önskan att bli så bra jag kan bli. Samtidigt nöjd över att jag är så vacker som jag faktiskt är och så älskad av mig själv som jag faktiskt förtjänar.

Lille Wille skrattar som bara 1,5-åringar kan där han sitter på min arm. Hans lycka är en grillad korv på ett avslappnat kalas. Min lycka sitter i ett överfullt rum. Guddotterns presentpapper är en världskarta med en massa kärleks- och omtankeskontinenter utspridda i ett stort hav där leksaksöar poppar upp lite här och där. Syskon, syskonbarn, respektive, föräldrar, farföräldrar, morföräldrar pratar eller bara är. Så mycket liv och så många jag älskar inom räckhåll. Wille garvar mot sin farbror. Jag räcker ut tungan. Han skrattar högt. Det är en så förbaskat bra avslutning på en väldigt bra helg.

 

6 reaktioner på ”Lite död, mycket liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s