Det finns ingen otålighet,
trots den brännande längtan.
Inga sår inifrån,
trots det okontrollerade bålet
där knutarna och det blyga
tävlar om att brinna snabbast.
Rädslan och uppgivenheten
är redan sotflagor,
utrakade,
bortburna
och slängda
på glömskans tipp.
Jag är självklar,
på alla sätt jag kan tolka det.
Jag är den jag är,
klar över mig själv.
Men också klar med
att vara själv.
2012 förtjänar inte mina steg,
det behöver våra första,
men inte sista.
Mina läppar är törstiga,
men bär inga sprickor,
ingen risk att de torkar ut.
De är fuktigt beredda
att nå dig
och återfuktas
gång på gång.
Mer och mer tyngd
i hjärtats lätta slag.
Och jag går utan att fylla
skorna med krossat glas.
Själen väger in,
en obesegrad champion
i tungviktsklassen.
Ändå, som fjärilen ser jag vägen.
Jag svävar i min trygghet
och bärs av en sunnanvind,
ett preludium till
dina snabba andetag
efter och precis innan.
Din försiktiga hand
på mitt bröst
när du sover,
den starkaste länk
jag vill smälta samman med.
Jag längtar ett slut, en början.
Självklart gör jag det.
Självklart för jag mig mot ett vi
där jag så självklart förblir.
Word up, Anjo 