Att åka förbi platsen där jag försökte dö

Det är en oansenlig plats, nästan dyster i sin industrialism och hem för en rad små och än mindre företag. Jag kom dit i flera års tid när jag omedvetet försökte begå självmord, eller åtminstone själmord.

Sedan dess har allt i många år varit så tungt för mig när helst jag är därute. Jag påmindes om det smärtsamma som var förflutet, men i allra högsta grad närvarande i varje andetag, varje gång jag passerade – även om det ibland inte ens var inom synhåll. Jag kunde darra till även när det stod många hus som skyddsvakter och spanska ryttare mellan mig och det stället.

Jag fick jobbiga tillbakablickar vart jag än var i staden när jag såg bussar som jag visste passerade stället. Trodde ibland att jag garanterat skulle råka på dem om jag klev på och bara åkte förbi. När jag väl åkte där första gången efteråt valde jag noggrant en dag som inte var en av deras öppna dagar.

På senare tid, när förlamningen har släppt taget om mig och min egen sorg har slutat krama hjärtmuskeln i tron att det är en antistressboll, har jag funnit det allt lättare att åka den vägen. Men, jag har alltid tittat mot det där huset när jag närmat mig. Alltid tänkt på vad jag ska säga eller göra om någon av dem går på och kommer fram till mig. Det har byggts what if-scenarion och jag har målat bilder – jobbiga, svarta bilder målade av en psykotisk konstnär i bar överkropp och med ett enda mål; måla ut hela vreden, sorgen och all skit i varje penseldrag. Pulsen har alltid stigit rejält och det har känts som en befrielse varje gång hållplatsen är tom och jag skumpat vidare i en krängande buss åt ett annat håll.

När jag åkte förbi där i eftermiddags kände jag ingenting. Jag minns inte ens att vi passerade hållplatsen. Den var bara ännu en av många oansenliga och bortglömda hållplatser längs en av många busslinjer i den här staden. Det är vackert så. Och en bra fortsättning på återkomsten till lyckan.

 

2 reaktioner på ”Att åka förbi platsen där jag försökte dö

  1. Ingen känsla är större än den när man känner ”ni kan inte nå mig längre”. Jag vet precis hur det känns när en institution/sekt/person har ett sånt grepp om ens psyke och själ. Och jag vet känslan av att ha blivit helt fri, att känna sig räddad, för att sen helt plötsligt känna hur rädslan kramar om ens själ igen. Och som vanligt är jag så tacksam för att modiga människor som du delar med sig och gör livet lättare och mer begripligt för oss andra. kram på dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s