En annan tid, ett annat liv

Det finns nästan en slags sorg i att lättad, glad och munter gå. Förstå det rätt, det är fantastiskt. Varje steg är som att trampa ned på ett lagom kallt golv i det där särskilda huset som jag bygger någon dag. Huset ligger någonstans på en kust som förstår mig och jag går försiktigt, låter mina nakna fötter upptäcka nya golvplankor, vill inte väcka den jag älskar. Hon som sover sött i den varma sängen, ömt och oskyldigt invirad i lakan som fortfarande bär skrattrynkor efter nattens lek. Tyst gungar hon i drömmen, skrattar där hon svingar fram och åter under ett äppelträd på en plats där inga frukter är förbjudna. Jag ser henne, ler, vågar ta det nästa kalla steget och det nästa efter det.

Men, det finns ändå en separation i mitt nu. Att gå från att med ömmande rygg titta ned i marken på en tuggummikletig innerstadsgata, där kullerstenarna bara är romantiska i turistbyråns pamfletter, till att se uppåt och våga se himlen som den alltid har sett ut och velat visa sig för mig är fantastiskt. Och, det kräver att jag släpper så mycket. Jag kan skriva som aldrig förr, mina berättelser gör mig nästan matt av insikter, förståelse, tro och, då och då, funderingar på om jag är galen (på ett bra sätt).

Jag är tillbaka på det kalla stengolvet. Försiktigt har jag tassat åter till henne. Lyssnar på de försiktiga andetagen, pyttesmå skjutsar av varm luft – men tillräckligt för att fylla en enorm ballong och låta mig sväva högre än högt. Hennes ansikte är så nyförälskat, mitt ansikte är så förvånat, men ändå självklart övertygat om hennes sanna linjer. I hennes tårar finns inget förgiftat vatten, i leendet inga dolda tankar och svek, i kyssarna inget begär som är osäkert eller egoistiskt.

Jag står på kullerstensgatan igen. Det kunde vara Rosie Thomas som fyllde mig och det är det också, men som hon verkligen är. De första akustiska ackorden, den spröda rösten, de längtansfyllda pianoslingorna. Inte den ledsna rösten, utan den levande. Jag är draken, den som kan och måste lyfta mot skyn. Det är det som emellanåt ger mig ett stråk av sorg och rädsla för att nå för högt – fast blandat med så mycket färgglädje och reslust att det mörka bara är en nyans som kanske endast en kombination av konstkännare och psykolog skulle se, om ens denne.

I en annan tid, i ett annat liv hade jag valt den lätta vägen. Jag hade lyssnat på tystnaden från den som aldrig svarar eller stått på knä för den som vill se ned. Jag hade inte lyssnat på den mjuka rösten som vill liv och växa. Jag hade gått in i labyrinten, den mörka och oförklarliga labyrinten. Jag hade gått vilse och sen, som kulan i det där spelet från barndomen, ramlat ned i mörkret och börjat om från noll igen. Jag hade förstått att de tomma löftena var just det, men försökt att måla i gliporna med mina egna sagor och gjort dem till fåfänga drömmar – kanske hade jag trott dem vara en fågel fenix redo att lyfta skrikande och brinnande mot skyn, fast de egentligen bara var fågelskrämmor.

Det hade varit sorgligt på riktigt. Inte sorgligt som i det lilla vemod – eller är det växtvärk? – jag känner när jag tar nästa steg, nästa svåra och underbara steg. Mina fötter är inte på det kalla stengolv som jag bär min brud över en dag, utan på kullerstensgator som gör sitt bästa för att se kärleksfulla ut den här måndagen, trots att solen inte kysst dem än.

Jag vandrar muntert, ibland lite vingligt – jag har inte gått så länge, hav tålamod med mig.

När är den kust som förstår? Hur smakar hon som flyger med mig för evigt, hon som ler fuktigt het och vill somna varje kväll för att hon längtar till nästa morgon, men samtidigt vill vara vaken för att hon åtrår denna natt?

Jag har inga svar, men får dem i denna tid, i detta liv.

Det räcker för att sopa bort den lilla vinden som letade sig in i morse.