Vi ler allihopa och ser framför oss hur William (1,5 år gammal) kommer att gå i totalt spinn över sin julklapp. Jag och två systrar shoppar – otroligt effektivt – julklappar till alla syskonbarn, fikar och har det allmänt väldigt bra. Jag tar vagnen hem, självutnämnd paketinslagare trots min totala inkompetens på området, och bär med mig tre jättepåsar med prylar.
Regnet faller, men tycks alltid resa sig i Göteborg och det är bara fläckvis julstämning i staden. Mellan alla vackra ljus och granar häckar (så känns det) vattenpölar i mängd.
Vi har haft några fina timmar ändå, bankkortet kommer att ha träningsvärk i morgon, men det var det värt. Det känns som om vi hittat bra presenter vi tror på istället för att följa en för detaljerad önskelista.
I fickan bränner ett läst mejl om K, hon som kämpat, väntat och hoppats så länge. Nyss fick hon det hon behövde, nu måste hon förlora det igen. Det är så orättvist, så fel. Och jag tänker på min kusin, hela hennes sköna familj.
Ett fotoalbum bläddrar förbi när jag går på min gata. Jag ler för det är en så härligt knäpp familj, men det är ett bitterljuvt leende. Alla glada och hoppfulla ord från henne jag läst på sistone, och nu måste hon åter till ruta noll?
Jag bär på en massa julklappar. De kommer att ge glada barn i jul (och eventuellt kraschat hus, förlåt mamma och pappa), men den bästa julklappen för oss alla är om vi får goda nyheter från annat håll.
Det är en både-och-kväll. Nog skrivet. Satie får tala resten av aftonen. Han säger inte ett ord, men talar så till mig …
Word up, Anjo 