För en sekund är han tillbaka, åtminstone tror jag det. Han som höll en hand över min mun i alla år och istället talade för mig; clownen, narren, den sorgsne poeten, älskaren, förloraren, den sarkastiske cynikern, den lille som förminskade världen istället för att äta sina grönsaker och växa sig stor och stark, han som stal mitt namn och min tid.
Han försöker måla den nattsvarta himlen ännu svartare. Han vill högtrycksblästra mörker så att alla stjärnor försvinner, vill gömma min väg så att jag kan famla vilse, famla vidare, famla inget vidare, famla – ramla – falla – aldrig landa, bara kraschlanda.
Jag fryser, fast jag bär min dyraste och vackraste pälsfasad. Sen är han borta. Hon viskar snälla ord från ett annat håll, den vackraste vännen jag någonsin sett. I natten är hon fyren utom skotthåll. Hans försök att mörklägga når inte henne, meningslöshetens artilleri kan inte spränga tonerna av ljus hon ritar. Han ger upp, hon förstår mig. Hon viskar från sin nyfunna lycka och känner min längtan.
Och, han är borta. Jag står där, förstår att det bara är jag och ingen annan som står här. Jag ber stjärnorna om ursäkt och tvättar bort svärtan från dem. Varje stjärna är en oljeskadad fågel och jag duschar alla ömt, varje punkt är en fjäder jag vårdar och gör flygklar.
Långsamt går jag framåt, inte mot fyren, utan mot en försiktigt klättrande gryning. Jag ökar tempot, jag springer, rusar och nattens tårar hänger inte med, de lämnar mig, hänger ett ögonblick i luften och faller döda till marken.
Jag rusar, min pälsfasad – så svart, så svart – krackelerar och bitar faller av längs vägen. De drunknar i natten jag lämnar. Jag fryser inte. Jag är naken, rusar rätt in i törnbuskarna och springer genom tydliga tillrättavisanden. Varje tagg är en påminnelse, en lagom tjatig coach som vet vad den talar om. Blodet som rinner längs huden är vackert rött, rödare än någonsin.
Jag, jag, jag … förstår jag inte? Sorg och tomhet är en urusel beskrivning av mitt nu. Här och nu är vänthallen. Det är där jag är, med min biljett i hand och blomman fäst vid kavajslaget; rosens rot fast förankrad i mitt hjärta så att den aldrig vissnar. Jag har sprungit på stickspår, jag har nått min själs trädgård, jag har vandrat så långt jag kan utan dig. Jag är så redo för nästa resa, vi-resan.
Ibland påminns jag om att andra rest före mig – det är uppdaterade relationer på Facebook, det är lyckliga ord och beskrivningar – och jag vill kalkera dem. Men, det vill jag egentligen inte, vad säger jag? Jag vill måla vår tavla fyrhändigt. Jag vill ha paletten som blandar vår längtan. Att låna eller likna andras färger, att måla av, att fylla i prickar och att följa linjer är det enkla. Jag vill ha vår duk vit. Jag vill måla oss där, i vår lupindal.
Stundom är vänthallen för liten för min längtan. Hjärtslagen förtjänar en större rymd, dess rytm mer frihet. Och otåligt sitter jag där då, misstar otåligheten och den lyckliga längtan för mörker, svärta, smärta och sorg.
Jag tittar i vänthallens spegel. Han vill synas där, vill att mitt telefonnummer ska stå skrivet med svart spritpenna bland allt annat klotter: ring Anjo (031-XXXXXX) om du vill knulla. Jag tittar i spegeln. Det är bara mina ögon jag ser, vackert bruna om än något trötta efter nattens hattrullande, och någon har tvättat bort klottret. Blott några få ord är skrivna på kaklet: Jag har inte berättat det bästa än … De orden blir ingången för mig och mitt nästa nu, de pryder min timeline på Facebook.
Han vill vara posören och efteraparen. Han finns i den spruckna spegeln på vänthallens andra toalett, den med sexklotter och inristade könsord från vilsna själar. De som berusade av drycken i fel vågskål väntat där, spytt och kanske försökt tillfredsställa sig själva trots att lusten är för liten, fyllan för kraftig och försöken för meningslösa. Han vill se mig där, vill att jag väljer det enkla. Du har kommit så långt, stanna här, välj en lagom utväg, var inte så satans speciell. Jag öppnar inte den dörren. Jag är otålig, jag är inte dum i huvudet.
Jag sitter på bänken i vänthallen. Jag är inte naken, men jag är öppen.
Min otålighet är lite som ett papperssår slår det mig, som det svider och stökar – och det ligger precis vid toppen av fingret, den del som knackar in lyckliga ord på tangenter och som fattar pennan när jag vandrar i mitt Skatås.
Det är inte sorg jag känner, det är otålighet. Eller kanske är det bara förväntan och förhoppning som jag aldrig kunnat känna förut, för jag har aldrig varit här och nu i tid tidigare, alltid försenad eller förhindrad då – aldrig mera är jag det nu.
Jag tittar mig omkring i vänthallen, blicken fastnar på informationstavlan. Vårt tåg anländer om … vi kommer inte att missa det. Och vi har biljetter i första klass.
Word up, Anjo 