Jag löste biljett i morse. Packade en koffert med det allra nödvändigaste, det vill säga i stort sett ingenting, och begav mig av.
”En biljett till de-som-vill-bättre-världen”, sa jag på resebyrån och betalade med ärligt intjänade pengar. Jag gick ombord på zeppelinaren och lämnade Göteborg åt sitt öde.
Jag hoppade ut ur zeppelinaren när vi var framme. ”Behöver jag inte fallskärm”, sa jag. Stewarden skakade på huvudet och förklarade att om man hade ett bra och gott hjärta behövdes verkligen ingen sådan. ”Då landar man alltid rätt”, sa han och önskade mig lycka till.
I de-som-vill-bättre-världen mötte jag omgående en massa sköna typer.
Jag sprang på mannen som en gång lurade folk på pengar genom att trixa med tre koppar och en kula i gathörn, här var han en trollkarl som bara vill dra fram riktiga kaniner ur hatten utan lurendrejeri, illusioner, fiffel och annat.
I den glada publiken hittade jag en börsmäklare som inte tog betalt om hans råd var för dåliga – ”varför ska jag vinna om jag gör andra till förlorare”, sa han och bjöd mig på nybakta muffins.
Regeringsbyggnaden i de-som-vill-bättre-världen var byggd av de bästa byggarna som fanns att tillgå – de som var för stolta för att kröka ryggar och lämna sina anbud under låga bord. Beställarna var politiker som verkligen inte såg allt i svarta pengar och vitt, utan fattade beslut som alla politiska färger höll med om – och hade därför aldrig några skäl att tappa färgen om någon frågade om bygget. Det fanns ett slags samförstånd politikerna emellan som ledde till kramar istället för ryggdunkningar. Istället för att bygga murar och bastioner upphandlade de brobyggare efter konstens alla regler.
Borgmästaren i den här världen hade tolv månadslöner, precis som vanligt folk. ”Jag har hört att andra potentater har 13 månadslöner, men om man har det då kan man inte räkna, och då ska man verkligen inte sitta och bestämma. I så fall borde man få böter som man naturligtvis betalar själv”, sa han. ”
Jag tror jag stannar i de-som-vill-bättre-världen. Här vänder folk inte kappan efter vinden och tittar aldrig ned i marken när de pratar om vad de tror på. Här är vänskap inte samma sak som kamaraderi. Här är det soporna som luktar skämt, inte utredningarna och kommissionerna som är skämt. Här sopar alla rent framför sin egen dörr och tvättar sin smutsiga byk i tur och ordning.
Word up, Anjo 