Olskrokengrått (färgexplosioner)

Det är så grått det kan bli. Hade mina fönsterrutor varit rena hade jag ändå inte sett mer än jag ser nu. Husen önskar att de var halmhyddor på Tahiti, asfalten huttrar under ett regn som tycks ha hur mycket som helst att berätta för marken. Jag tänker att om hjulet är världens viktigaste uppfinning, då måste den vind- och vattentäta jackan ta silverplatsen.

I morse köpte jag goda champagnen, fina vinet och lättdruckna bubblet till ombyteskvällen. Det där ögonblicket då alla tycks tro på allt, lovar den där förändringen, kramar alla i rummet och älskar nuet. Allt oftare tänker jag att varje ögonblick är klockan tolv på nyårsnatten, att varje nu har den där möjligheten att bli vårt bästa, att vi med varje andetag kan känna tron … om vi bara vill.

Jag vill.

Jag ger mig ut igen. Ut på Olskrokens gator. Hade de krympt av regn hade min stadsdel varit som en liten stad på ett bord omgiven av en modelljärnväg. Olskroken krymper inte. Varje promenad här är en färgkaskad, även när Norra Gubberogatan är så entonigt grå att skraffering hade varit något radikalt. Men, man ser bara färgerna om man vill.

Jag vill.

Små, rörande historier föds framför mina ögon.

Han är kanske sex år. Han har precis klippt sig på Ströms herrsalong och nu sprayar frisören lite karamellfärg i hans hår. Han tjuter förtjust, får på sig sin overall och bärs av pappan ut i regnet. Han ska visst hem till farfar och fika och blir generad när tanterna och pappan skrattar åt att flickan på dagis nog blir förtjust på måndag.

Och, kanske är nästa sagofigur 86 år. Vad vet jag? Han är kort, skröplig, lite böjd och håller sig fast vid livet och rollatorn med all kraft. Vinden friskar i, måhända frestar den mannen med en flygtur – extra billigt för små, tunna, lättviktiga pensionärer? Han tar små, korta steg över gatan istället. Tittar åt höger. Tittar åt vänster. Sen tjuvar han mot röd gubbe och jag tycker mig se att han ler en smula. Han ska till ICA och handla. Vi möts på vägen ut. En liten påse i korgen, jag ser en burk kattmat sticka upp. Han tjuvar över gatan igen. Ler livligt. Vinden vill bråka. Mannen skiter i dess tjat. Har man en katt att mata och är en rollatorsuperhjälte finns inga stormbyar att frukta.

Regnet tilltar. Det tycks alltid ha en extra växel att lägga in. Vinden antar utmaningen. Jag stänger min dörr och glider ned i soffan. Det är en underbar jag-ska-inte-gå-till-gymmet-dag. Ute flyger lösa föremål omkring, i hamnen stängs Älvsborgsbron och i tunnlarna ser folk varken ljuset eller slutet när köerna växer. På soffbordet ligger Sverigehäftet, på teve är det tv-shop. Jag stänger av och öppnar Scrivener, glider in i romanskrivandets värld.

Och någonstans i Olskroken skrattar möjligen i det ögonblickeet en sexåring med en regnbågsliknande frisyr. Samtidigt tar en katt tacksamt emot sin mat från en man som sen kanske dricker kaffe på fat.

Det finns så många färger i det grå. Om vi bara vill se dem.

Jag vill.